Arga mamman

Arga mamman stod plötsligt innanför min ytterdörr imorse. Har ingen aning om hur eller när hon kom, bara en vag aning om varför hon var helt rosenrasande.

 Klockan var tio över sju, jag hade bara varit vaken i en halvtimme och konstaterat att det var ruskigt kallt ute, bilen helt igenisad, övervägde att promenera till dagis, men satte i motorvärmaren och slog bort tanken. Bestämde att det får bli långkalsonger eller termobyxor för barnen idag.Väckte åttaåringen som i samma ögonblick han slog upp sina ljusblå, konstaterade att idag ville han cykla tidigt till skolan medans det var mörkt för att få användning för sin nyinköpta cykelbelysning. Javisst svarade jag samtidigt som jag gav honom en kram och sade att: -bara du tar på dig långkalsongerna. -NEEEEEEEJJJJJJJ!!! var det gastande svaret jag fick och ett barn som kastade sig ur sängen och rusade iväg samtidigt som han skrek: -jag ska inte ha några äckliga långkalsonger, det är löjligt, bara för småbarn och jag kommer bli retad! Jag försökte på alla sätt få åttaåringen att förstå det sköna med långkalsonger och det fiffiga med att ingen behöver se dem, men utan resultat. Åttaåringen skrek och sparkade och jag höjde rösten och sa att antingen tar du långkalsonger eller termobyxor! Välj själv! Till svar fick jag stamp i trappan, smäll i dörren och ett barn som ligger på golvet och skriker av frustration.

Så plötsligt stod hon bara där, ARGA MAMMAN. Hon gormade och skrek och till och med smällde i dörren så det skångrade i hela huset. Lilla M o lilla T blev helt vettskrämda de stackarna och sprang och gömde sig bakom soffan i vardagsrummet. Arga mamman gastade ett tag om att hon ville att åttaåringen skulle ha långkalsonger för att hon inte ville att han skulle få lunginflammation och öroninflammation och alla möjliga och omöjliga åkommor man kan drabbas av om man inte har långkalsonger. Att det minsann bara var för hans egen skull som Arga mamman bestämde om detta fruktansvärda. Arga mamman gormade något en sista gång vände på klacken och gick.

Förmodligen försvann hon samma väg hon kom, för när jag kom ut i hallen låg åttaåringen i en hög på golvet alldeles ifrån sig och hulkade av snyftningar över att livet var så orättvist, för att inte tala om den arga mamman.......Jag tog upp den snyftande åttaåringen i knät och kramades en stund, fick lirkat på honom långkalsongerna och försiktigt påpekat att stora barn har långkalsonger, små barn har termobyxor, och att han tror att ingen annan har långkalsonger just för att de inte syns, det är det fiffiga. Bara man kan knepen hur man tar på sig dem för att de inte ska synas.....

Sonen cyklade iväg till skolan med nya cykelbelysningen, och jag stod kvar på trappan med en klump i halsen och tänkte att imorgon måste jag låsa dörren bättre så att Arga mamman inte kan komma in så lätt.