Barnaminnen

Jag se det snöar, jag se det snöar........Det var väl roligt...... Ja tänk för att jag tycker det. Det knarrar så härligt under fötterna, världen (eller i alla fall Gunnilse) blir mycket ljusare, utebelysningarna kämpar för att synas genom snötäcket de hamnat under på alla buskar och träd. Barnen är ute och leker i timmar och när de kommer in är kläderna genomblöta, kinderna rosiga och jag gör varm choklad med vispad grädde till dem (har förberett grädden genom att ha sådan där fuskgrädde på sprayburk i kylen och givetvis en stor burk O´boypulver). Visst är det härligt att samtidigt veta att julen nalkas.

  Just i dagsläget kan det hända att jag tycker att snön kommer något för tidigt, det är trots allt bara november och i normala fall så töar snön bort lika fort som den kommer när den kommer före trettonhelgen. Så när det började snöa häromdagen trodde jag så klart att det skulle försvinna med vindens hastighet igen. Men det har ju absolut inte hänt utan det har bara blivit mer, med vindens hastighet, bokstavligt talat för det viner minsann runt knutarna och öronen när man sticker dem utanför dörren. Det vär väldigt längensen jag verkligen trodde på en vit jul redan före första advent men nu tror jag att det kommer att förbli vitt på marken tills snödropparna sticker upp ur snön någon gång i början av april. Kors!!! vad lång vintern redan känns.

-Mamma! Kan du och jag åka snowracer? Frågade T frampå kvällskvisten.
-Hmmm, jag vet inte, hmmmmm, sade jag för att vinna lite tid och fundera ut vad jag skulle kunna få igen av honom om jag gjorde denna uppoffring. (Som om sanningen ska fram kändes väldigt lockande, för få saker är så roliga som att åka pulka och känna det kalla vinddraget och snön som yr i ansiktet)
-Mamma, kan vi?????? Frågade T igen med sin sammetslenaste röst som han bara plockar fram när han VERKLIGEN vill att något ska hända.
-Mmmmm, kanske, jag ska bara fixa lite först, svarade jag, för jag hade ännu inte kommit på något särskilt att köpslå med.
-Men, mamma, kan vi det eller? Jag har inget att göra! Tjatade han igen för tredje gången på två minuter.
- Jag vet inte T, jag har massor att göra, finns det INGEN kompis hemma du kan åka med.
-Åhhhh mamma, du var ju så nära! Gastade han och sprang iväg för att ge utlopp åt ilskan och verkligen visa för mig hur oerhört trist han hade det. Till saken hör att han hade varit igång sedan klockan elva med först innebandymatch, sedan direkt hem och duscha och iväg på barnkalas som varade i tre timmar och detta utspelar sig efter middagen som åts vid T:s hemkomst från kalaset. Han hade varit sysslolös i fem minuter. Han hade faktiskt sprungit runt till kompisarna för att se om någon ville komma ut men det VAR ingen hemma. Så nu hade han det ju faktiskt jätte, jättetrist.
-Okej, svarade jag vi kan gå ut en stund men då ska vi sätta upp lite utebelysning efteråt och när jag säger att vi ska sluta så är det så. Jag vill inte höra något mer tjat då.
T sken upp som en sol och jag ångrar självklart inte beslutet att följa med honom ut. Inte en sekund ångrar jag det.

Vi klär på oss hela vintermunderingen med byxorna invikta i strumporna för att de inte ska åka upp till knäna när man sedan tar på sig termobyxorna. Fuskolle och reflexer, luvan upp över mössan och tumvantarna instoppade under jackärmen. Snowracern turas vi om att dra den korta vägen till backen. Barnen har redan hunnit bygga årets hopp i backen och jag fick T att lova att inte köra i hoppet om jag skulle åka med honom bak på snowracern.

Vi knatar upp för backen, ända upp ska vi och när vi är där virar T snöret runt ratten, jag puttar extra fart och så susar vi iväg, åhhhh det är precis som när jag var liten, lite nervkittlande, lite kallt, lite för fort, men ändå inte tillräckligt fort, lite för brant och snön som yr så man inget ser. T håller vad han lovar och undviker med en hårsmån hoppet och innan jag vet ordet av ligger vi i en hög i diket. Snö innanför vantarna, i nacken och under jackan. Armar och ben huller om buller och snowracern överst. Både T och jag skrattar som bara barn kan och vi springer upp för backen igen.
-Nu ska jag köra! Ropar jag
-Då får du dra snowracern! gastar T tillbaka, och jag har fattat spelreglerna.

Vi åker några vändor, ganska många hann det bli, för backen är i ärlighetens namn inte särskilt lång, och till slut hade vi slut på bus att utsätta varandra för och orken försvann den också.

Väl inne i stugvärmen igen äter vi kvällsmat bestående av O´boy och hönökaka med hushållsost - en klassiker som heter duga, och som T avslutar med isglass!!!!!???? Nu ligger han och sussar som bara helt slutkörda åttaåringar kan, med armar och ben rakt ut, täcket är avsparkat och ligger på golvet, kudden är ihopknölad i ena hörnet och pyjamaströjan har åkt upp så att hans smala mage visar sig. Självklart kan jag inte låta bli att stryka honom över håret och pussa honom på pannan, en grymtning får jag till svar, drar på honom täcket igen med vetskapen om att det snart kommer att ligga på golvet igen.

Innan jag själv släcker lampan, kastar jag en blick ut genom fönstret och konstaterar: Ja se det snöar, ja se det snöar........