Jag har verkligen trillat dit och blivit tagen.
Man kan ju bli tagen på väldigt många olika sätt, till exempel när jag hör charmören Jay sjunga, oavsett vad han sjunger, på det fantastiska fredagsunderhållningsprogrammet (som för övrigt just nu i skrivande stund har tagit en paus och återkommer 22.25) blir jag helt tagen och håren reser sig på armarna. Jag kan inte missta mig på det, för just mina armhår råkar vara väldigt långa, kanske inte så att jag kan göra en fiskbensfläta, men sisådär två centimeter kan jag nog mäta de längsta till. Så ni förstår att det blir väldigt tydligt både för mig och mina nära när jag ryser av välbehag, eller av obehag för den delen.
För några månader sedan blev jag tagen - mer som kidnappad - tagen. Min man Stora P kom och hämtade mig på jobbet en helt vanlig lönefredag, med allt vad det innebär, när alla människor plötsligt fått betalt för sitt slit och vill spendera sin kosing innan den går åt till de lite mer tråkiga räkningarna. Stora P kom flera timmar innan jag var färdig med dagens plikter, så jag kunde ju inte gå iväg, men filifjonkan bedyrade att det var fixat och att jag skulle följa med honom. Vi skulle iväg på golfweekend, bara vi två, utan småfolket och oj vad många hål det blev innan weekenden var över. För övrigt var det en mycket trevlig helg med princessbröllop på TV och de gamles hus, mitt ute i skogen, helt för oss själva.
Häromdagen blev jag på allvar tagen på mitt fantastiska arbete. In kommer en mycket vacker kvinna, med långt svallande, rödbrunt, lite vågigt hår, en snygg blommig klänning i fina höstfärger som satt åt på de rätta ställena och med en fantastisk, grå, flärdfull kappa nonchalant slängd över ena axeln. Hon kom fram till mig i kassan, jag noterade hennes något speciella gång, och den vackra kvinnan beställde en STOOOR kaffe latte och ett smaskigt danskt wienerbröd med kakao och kanel.
-Ja tack, var det bra så? frågade jag.
-Tack! för tillfället är jag nöjd! svarade den flärdfulla kvinnan.
Då tar hon helt lugnt tag i axelremmen på väskan med tänderna...... Jag inser att oj, hon har inga armar, kvinnan börjar med hjälp av munnen rota i väskan och utan allt för stora svårigheter plockar hon fram sin plånbok och ber mig plocka fram sedlarna. Jag hjälper henne till bordet med kaffet och wienerbrödet, frågar om hon vill ha något mer som servetter eller kanske ett sugrör för att kunna dricka den STOOORA kaffe latte jag precis givit henne. Men kvinnan var nöjd och tackade för hjälpen. När jag en stund senare ser att hon plockat fram sin laptop, som hon placerat på stolen bredvid, sparkat av sig de snygga skorna och sitter och skriver med sina bara fötter... Då blir jag tagen..... Ser hur hon stryker bort en hårslinga ur ansiktet, med sin fot och sedan läppjar på sin latte, ja då är jag riktigt imponerad och tagen och slutar genast tänka på mina egna håriga armar. Jag har ju i alla fall armar....Med päls dessutom.
Och så igår blev jag tagen igen..... Den här gången på riktigt allvar och inte fullt lika nöjsamt som de andra gångerna jag blivit tagen. Igår var det polisen som tog mig!!! Ja, hjälp! Jag har blivit tagen av polisen! Mitt ute på motorvägen, med T sittandes bredvid mig i framsätet, och här gör man allt man kan för att framstå som en god förälder och försöker lära sina barn skillnaden mellan rätt och fel. Jag kom körandes i godan ro hemåt på torsdagskvällen, klockan var strax efter sju och vi var på väg hem efter en fantastisk utflykt på tu man hand jag och T. Och så ser jag flera självlysande bilar ståendes på en påfart till motorvägen och rent instinktivt släpper jag foten från gaspedalen och hoppas att de inte ska se bromsljusen..... Men såklart för sent, det är nog alltid försent när man redan upptäckt polisens inte allt för diskreta bilar. Inom mig svär jag en liten ramsa för jag är ju medveten om att jag nog kört lite för fort, och mycket riktigt kommer det en bil ikapp mig bakifrån, lägger sig nära en stund för att strax glida upp bredvid och rikta sin strålkastare in i min bil och polisen som kör pekar på mig med HELA HANDEN för att det inte ska råda någon som helst tveksamhet om att det är mig han menar. Jag kommer nog aldrig glömma beslutsamheten i polisens blick och hans stora mustasch som gjorde hans bistra uppsyn ännu mer bister. Polisen körde in framför mig och lotsade mig en bit av motorvägen där en annan polisman tog sig an den då lite skärrade Anna som satt bakom ratten. Jag fipplade med dragkedjan i jackan när jag skulle plocka fram plånboken och kunde först heller inte hitta mitt körkort. Gahhh, det ligger ju alltid på samma ställe....Det var en mycket mer sympatisk polisman som sedan bad mig stiga över i hans bil för att skriva rapport, jag hade dock en liten rädd T bredvid mig i min bil som mitt hjärta klappade mest för i det läget. Han fick gärna följa med över i den civila polisbilen men valde att sitta kvar... Den lille tappre killen. Det tog sin lilla stund för den sympatiske polisen utan mustasch och även utan hår på huvudet, (hur det var med hår på armarna kunde jag inte se under hans uniform), att enligt konstens alla regler "delge mig misstanke om trafikbrott, det vill säga fortkörning" och att tala om för mig att jag hade två val.
1) Erkänna och få med mig ett inbetalningskort som jag skulle betala inom trettio dagar.
2) Neka och därmed få en massa byråkratiskt krångel.
Jag valde såklart att erkänna.......
Jag kom tillbaka till bilen, märkbart skakad, till en liten tapper T vars kinder var blöta av tårar. Jag har aldrig känt mig så hemsk som just då, en så dålig mamma som kör för fort med mitt älskade barn i bilen. Åhhhh vad jag ångrade mig, inte så mycket för pengarna eller för att jag faktiskt kört för fort, utan för att jag gjorde det med T med i bilen.
Men jag kan lova er, att har ni sett någon fartdåre idag, så har det definitivt inte varit jag, trots dagens pressade schema med tusen tider som skulle passas. -Vad notan blev? alldeles för många sura kronor som vi kunde haft mycket roligare för...
Så nu vet ni, att även jag blivit TAGEN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar