Vet inte om någon har sagt att det är trist, vet inte om någon tycker att det är trist, vet inte om det blir trist, idag skulle det kunna ha varit trist, men det var det definitivt inte. Små, små händelser som avviker från de vi kallar normala och som gör en förväntad trist dag till en händelsefull oväntad torsdag.
För det första så var det ljust när jag lämnade hemmets varma, sköna vrå imorse, jag behövde inte dra upp kapuschongen som skydd mot regnet eller huka mot vinden. Ljuset är dock inte här för att stanna, om bara ett par veckor är det mörkt och tyst igen men då kommer de trevliga utebelysningarna som pryder träd och buskar och lyser upp tillvaron. Småfolket snattrade om månen som var en tunn, tunn skära och svagt skymtade på den för övrigt blåskimrande himlen. Trist??? Njae det tycker jag inte.
För det andra hade jag idag Mellan T med mig till arbetsplatsen. Som jag förmanat honom om än det ena, än det andra inför ankomsten. För skulle han kunna vara med där en dag, eller rättare sagt ett par timmar, gällde det att han skötte sig, för sedan väntade andra spännande äventyr för honom. För mig var det mest ett äventyr att ha hans lite valpiga snart nioåriga kropp bredvid mig i butiken. Att handskas med nyfikna fingrar och näsor som undrar hur allt luktar och känns klarar jag galant av hemmavid, men på min arbetsplats är det en helt annan sak. Ja, ett helt företag bara det skulle jag vilja säga, det gällde såklart att hålla honom sysselsatt hela tiden. Tack o lov kom den modige riddaren tidigt för att föra sonen vidare på andra upptäcktsfärder. Inte någon trist morgon med andra ord.
För det tredje var jag med om ett äventyr som hette duga när en kund kommer in och frågar om vi sett hennes fyraåriga dotter. De hade inte mer än hunnit ut ur butiken när tösen försvinner och är spårlöst borta. Hjälper såklart den allt mer skärrade mamman att leta efter flickan med den lilaaktiga jackan och den blonda tofsen. Letar och letar med sökande blick, utan att jag får syn på den ljusa kalufsen, kunde ju inte vara borta allt för länge så jag återvänder till min post men ser hur mamman fortsätter att leta efter den lilla blonda flickan. Tio minuter går. Tio minuter som kan gå så fort, eller som kan vara så trista, för mamman var det nog tio fruktansvärda minuter. En fyraåring kan komma långt på tio minuter. som ni förstår återfanns flickan oskadd inte långt därifrån. Det här var verkligen en trist historia, men den slutade ju lyckligt.
För det fjärde har vi gjort fantastiskt god pumpasoppa på jobbet idag. Krämig, välsmakande pumpasoppa, mer rosa än orange till färgen. Härligt len i munnen och värmer i hela kroppen. Men för att få till så här god soppa krävs en del förarbete. Framför allt så måste man ta hand om en väldig massa pumpa.... Min kära kollega (näbbgäddan) stod och skalade och delade och skalade och delade tills hon plötsligt upptäcker att hon blivit alldeles gulaktig på händerna. -Jösses vad den här pumpan färgade av sig! Utbrister hon för att sekunden senare upptäcka att skinnet på fingrarna lossnar och det blir små blåsor och huden blir alldeles stel. Nästan som när man fått superglue på fingrarna och de fastnar i varandra och man sliter loss dem......Bums till apoteket vägg i vägg och vidare till farbror doktorn. En allergisk reaktion blev diagnosen men kommer tillbaka till jobbet imorgon igen. Trist så klart, men nu slipper hon ju dela pumpa igen.
För det femte ropade plötsligt en kund på mig strax efter lunch idag. -Kan du vara snäll och hjälpa mig, jag mår så fruktansvärt dåligt, förkunnade damen med gåstavarna och den gröna jackan. Självklart svarade jag och tog genast på mig minen hos den som är genuint bekymrad. Strök henne över armen och erbjöd ett lugnare ställe att sitta på än mitt bland alla ätande gäster och gastande huliganer. Frågade om hon hade ont någonstans eller om hon var såpass dålig att hon behövde till sjukhus, nej nej fick jag till svar hjälp mig bara ringa till min man. När jag försäkrat mig om att hon inte höll på att få en hjärtnfarkt eller svimma hjälpte jag henne att få fram numret till sin man som kunde komma och hämta henne. Efter en halvtimme traskade de iväg hand i hand, han bärandes på hennes gåstavar och hon märkbart piggare och tackade så väldigt mycket för min generositet och omtänksamhet. Trist?? Ja för en stund men inte nu!
Så summan av kardemumman måste ändå bli att av en alldeles vanlig dag, som kanske hade som öde att bli en trist dag, blev det en spännande dag med många incidenter som alla slutade lyckligt. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar