Känslostorm

Snön yr likt små bomullstussar som fångats av den isande nordanvinden, lämnar spår på min pälsklädda kapuschong och får mig att känna härligt välbehag. Lyfter blicken mot den mörka kvällshimlen och ser stadens ljus långt borta lysa upp himlavalvet. En vimpel vajar lätt i vinden, snarare anar än ser de blågula färgerna som tecknar av sig i skymningsljuset. Lyssnar till ljuden som ändå finns någonstans trots snöns dämpande effekt. En flaggstångsvajer slår mot någons flaggstång, kanske tillhör den vimpeln, en bil långt borta kämpar genom snön och blåsten för att ta sig upp för backen. Grannens dova dunkande från stereon, vittnar om att de är hemma och kanske förbereder julen som står för dörren.

Lyssnar till mina egna knarrande steg, ett efter ett, när fötterna rör sig i snön och lämnar spår åt någon annan att följa. Drar upp kapuschongen och kurar ihop mig som skydd för vinden. Snöflingorna är kalla och blöta där de träffar mina kinder och min nästipp. Drar ett djupt andetag och känner hur den friska vinterluften fyller mina lungor. Trots kylan och snön känner jag mig lyckligt lottad, som ändå kan gå här och uppleva allt detta. Mina sinnen är väckta och väntar på nya upplevelser.

Jag kan höra tystnaden, den som bara finns sent på kvällen när alla nått sina slutmål, eller tidigt på morgonen innan alla människor har påbörjat dagens sysslor. Den tystnaden som bara finns när marken är täckt av vit vacker snö och när flingorna som faller är stora och pluffsiga. Mina öron njuter av att höra ingenting för tillfället kan jag inte ana att det finns något levande i närheten förutom vinden som viner lite genom skogen.

Min hy känner hur vinden lever, den stryker mot mina kinder, lite kall och sträv,  den rycker i pälsen på min jacka och den får snön som redan ligger på marken att leva. Vinden känns nyckfull, ena stunden smekande i sin vinterskrud, andra isande kall från norr. Jag är glad att känna pälskragen mot mitt ansikte och att skorna är varma.

Om jag öppnar min mun kan jag känna smaken av vinter. Den är kall, men smakar inte som glass, den är blöt men smakar inte som vatten, smaken är en blandning av minnen från mina lekar i snön som barn och riktigt frisk ren fjälluft. Jag gapar och fångar några snöflingor i munnen, smakar på dem igen och förundras över hur otroligt fort de smälter till vatten på min tunga. Samtidigt förstår jag att jag lever när jag ser mina andetag avteckna sig som rök mot kvällshimlen.

 Mina ögon ser snön som fastnat på granarnas korta barr och hjulspåren som nästan blivit täckta av den nyfallna snön. Mina ögon ser istappar som kämpar för att droppe för droppe komma ner till marken och bilda en lång ståtlig ispelare, de ser också ljusen från alla adventsljusstakar, som människor runt omkring mig pyntat sina hem med i alla fönster för att sprida ljus i vintermörkret och skapa hemtrevnad. Jag känner en trygghet, och förstår att jag inte är ensam, trots att mina knarrande steg ekar lite mellan husen. Mina ögon ser också mitt alldeles egna hem skymta genom den yrande snön.

Där genom snön ser jag mina egna ljus lysa upp min väg fram till min egen trygghet och min egen fina familj. Där inne vid spisen står min egen man och värmer glögg medans mina fantastiska barn sover sött i sina pyjamaser med nallen hårt omhållen. Väl inne känner jag värmen som omsluter mig och glöggen som smakar sött och gott, jag hör mina barn snusa och jag ser dem sova fridfullt. Tillfreds slår jag mig ner bredvid min man i soffan. Känner en enorm  tacksamhet och kärleken överväldigar mig.