Idag för femton år sedan!

Idag har jag varit och hälsat på hos min syster. Det var så fint med ljung på utsidan och det var ljus tända. Det var faktiskt väldigt fint överallt när jag såg mig omkring. Mycket höstblommor och levande ljus både här och där. I bilen på väg dit spelade de Uno Svenningssons "Under Ytan" en av min systers absoluta favoritlåtar. Idag är det precis femton år sedan hon dog.

Jag tror att det var en fredag, då för femton år sen den trettioförsta oktober, jag kan ha fel, det kan lika gärna ha varit en onsdag eller torsdag, men när jag tänker på den dagen så är den ljust grön, precis som alla fredagar är för mig när jag föreställer mig dem i tanken. En dag blandad av känslor, tomhet, undringar, tårar, glädje men också rofylld lättnad.

Min syster hade varit svårt sjuk en tid och vi tog hand om och vårdade henne hemma efter bästa förmåga den tid hon hade kvar att leva. Vi hade ingen aning om hur länge det skulle bli, men det fanns heller inga andra alternativ för oss. Hon hade varit sjuk i princip hela livet, men ändå levt ett gott liv på sitt eget sätt, med sina egna upptåg, sina egna kompisar och sina egna sysselsättningar. Hon var en fantastisk människa, min lillasyster som bara blev sexton år, eller som faktiskt blev hela sexton år. Det var alls inte helt klart att hon skulle leva så länge när hon fick sin diagnos i början på åttiotalet. Så jag väljer att se det som att hon gav oss och alla hon mötte sexton fantastiska år. Hon var en enormt god människa, ville alla väl, var enormt envis och älskade alla djur, framför allt sin lilla hund. En liten söt brun-svart-vit vovve som hon köpte själv för pengar hon sparat ihop. En krona för varje spruta hon var tvungen att ta, gjorde varje spruta lite lättare att stå ut med och för varje spruta kom hon en krona närmare en egen hund. Många sprutor blev det.

Min syster och jag stod varandra aldrig nära på ett sätt som en del systrar gör, lånar varandras kläder, tisslar och tasslar om killar, bråkar om spegeln i badrummet, men vi stod varandra nära på ett helt annat plan, en helt annan förståelse kanske. För visso bråkade vi aldrig heller, inte ens om spegeln i badrummet, men jag kan inte säga om det berodde på mitt eget ointresse för spegeln eller min systers goda hjärta. Förmodligen var det hon som avstyrde alla eventuella bråk som var på väg att blossa upp genom någon smart underfundig kommentar som fullständigt fick mig att tappa tråden och moloken vända på klacken och gå in på mitt rum istället.

Min syster blev sexton år gammal, nästa år har hon varit död lika länge som hon levde. Fast jag tycker inte om att säga att hon inte lever, för det gör hon ju. Hon lever i allra högsta grad i våra minnen och även om många minnen bleknar så finns det andra som bara växer sig starkare, som man skrattar åt och minns. Detta gör att hennes sexton år med oss känns oändligt mycket längre och fler än de övriga snart sexton åren, och tänk vilken tröst det är.



Tänkvärda ord jag fick
av en vän för femton år sedan

 För mig som aldrig haft några andra syskon förutom min syster, borde jag kanske nu ha vant mig vid ett liv som enda barnet. Av mina 36 år har jag levt 20 av dem utan min syster, nästan fem år innan hon föddes och drygt femton år efter att hon gått bort, men när någon frågar mig om jag har några syskon så svarar jag alltid utan att tänka mig för: - jag har en lillasyster! Hon är fyra och ett halvt år yngre än jag! Det kommer jag alltid att göra.  



Till Minne av:
               min syster 1979-12-28 - 1996-10-31

Jag blev så lycklig idag!

Sitter här, skönt tillbakalutad i den lite nersuttna soffan, lyssnar på barnens tunga andhämtning och tevens sorl och känner mig ganska tillfreds. Jag är enormt trött efter veckans slit, men ändå nöjd att det är helg med innebandy, storhandling och allt annat vad det innebär att vara ledig. Jag borde egentligen inte sitta här och skriva utan passa på att sova en stund innan någon liten snörvlande unge väcker mig och vill ha nässpray eller vatten eller behöver upp och kissa. Eller kanske både och..... Men jag vill gärna skriva lite,begrunda dagens fantastiska händelser, en efter en, en liten stund för mig själv innan jag kryper ner i sängen.

Dagen idag har egentligen bestått av tre grundläggande delar. Mitt arbete såklart där jag tillbringar mest vaken tid, hur mina barns dag har varit och hur mycket stora P fått sova. De flesta av dagens timmar har varit enormt slitsamma eftersom det är fredag och det alltid innebär ett superhögt tempo med fokusering på allt, och en flexibilitet utan dess like. Men alla tio timmarna jag tillbringade på mitt fantastiska arbete rusade iväg, och när jag kommit hem fick jag belöningen för dagens slit. Det visade sig att dagen bjudit på ett ovanligt stort antal kunder som dessutom generöst botaniserat bland våra godsaker. Jag kände mig oerhört tacksam för att inte säga lycklig över att ha sådana fantastiska medarbetare som orkar hålla humöret och tempot uppe hela tiden dag efter dag för att tillgodose så många kunders önskemål och krav som de gör. Jag måste säga att jag är lyckligt lottad som får ha det så här nästan varje dag.

När jag sedan mätt och belåten sitter vid köksbordet med stora P och småpratar lite över en nygjord espresso kommer lilla T och utbrister -Jag är hungrig! - Jag vill ha något att äta! trillar jag nästan baklänges av förvåning. Det är väldigt stora ord när de kommer från honom med tanke på att han aldrig äter över huvud taget. Lilla T har sondmatats sedan han var tre veckor gammal och har ännu inte förmågan och tekniken att äta själv. Han kämpar tappert, med ätträningen, men jag ser att det är svårt. Jag kan se hur han försöker och försöker att svälja men det vill sig inte riktigt och till slut kväljer han sig och då är det slut med ätandet för den här gången. Men idag hade vi kexchoklad hemma som jag erbjöd lilla T när han var hungrig. Det ska tilläggas att vi med vilje försöker få honom hungrig, för att stimulera ätandet, genom att inte ge honom sondnäring dagtid, så vid den här tidpunkten hade lilla T inte ätit annat än pyttepytte små smakbitar av lunchen på dagis,  5 spaghetti till middag hemma, och vatten, ungefär fem deciliter, men det var också allt, sen frukosten klockan halv åtta och nu var klockan halv sex. Lilla T satte sig med oss vid köksbordet, tog en pytteliten tugga av kexchokladen, men hittade en penna och började skriva bokstäver på ett papper. Vi hjälpte honom och försökte få honom att äta lite mer kexchoklad. Så småningom upptäckte vi att när han var djupt koncentrerad på hur man stavade till farmor, gick det lättare att svälja de små små kexchokladbitarna vi skurit upp åt honom med kniv. Efter tjugo minuter, två dubbla espresso, sju nerskrivna ord på ett papper och mycket distraherande, hade lilla T fått i sig en hel kexchokladbit. Både jag och stora P tittade menande på varandra och log stolt. Vi var så nöjda med att lilla T ätit så bra och att han kunnat skriva så duktigt själv, trots dålig syn och hjärnskador på delar av hjärnan som gör att han inte ens borde kunna sitta själv vid ett bord på en stol, än mindre kunna skriva. Lilla T själv var också jättestolt och lite förvånad när han insåg att han utan att tänka på det hade ätit upp hela den tretton gram (!!!) stora kexchokladbiten. För honom var det en jätteprestation, förmodligen större än att kunna stava till farmor. Jag blev så lycklig.

Min fina nioåring som ärligt talat gett mig ett par extra grå hår den senaste tiden, skänkte mig ofantlig glädje idag på eftermiddagen. Bara genom att se honom gjorde mig alldeles varm i hela kroppen. Han hade äntligen idag efter tre hela dagars väntan fått sin nya tricksparkcykel, som han själv letat upp på nätet, valt ut, och beställt ( med mammas godkännande såklart) och ska betala med pengar som han själv tjänat ihop. Hela han lyste som solen, och när jag sedan läser i bravet från skolan att dagen varit toppen och att han redan hunnit göra nästa veckas läxa- ja då svämmade nästan mammahjärtat över av stolthet och lycka, över att min nioåring var glad och lycklig och tagit så många egna bra beslut idag. Sedan njöt jag av att ha honom flera timmar för mig själv i tevesoffan.

Stora P gick för omväxlings skull och lade sig i tid innan han skulle upp o jobba igen. Det faktum att han jobbar nu inatt är det enda som solkar min lycka något. Men å andra sidan har jag ju en chans att sitta här med min dator och känna lyckan, precis hur mycket jag vill. Jag kan dela med mig av den till honom imorgon efter killarnas innebandyträning. Det är då vår helg tillsammans äntligen börjar, därför vet jag redan nu att jag har en god anledning att vara lycklig även imorgon.

Tandfén fixar det mesta

-Aj! Det gör ont i min tand sa lilla M plötsligt en dag vid middagsbordet. -Jaså, sa jag och hoppades innerligt att han inte fått hål i någon tand. Lilla M saknar emalj på flera av sina mjölktänder och det är ett under att det inte har gjort ont hittills när han ätit eller druckit något. -Visa mig vilken tand det gör ont i, sa jag till honom och han pekade på en av tänderna i underkäken där fram. En av dem man vanligtvis tappar först. -Aha! tänkte jag och vickade försiktigt på tanden, och mycket riktigt så gav den med sig lite så jag förstod att det var anledningen till att det gjorde ont. Jag drog en suck av lättnad över att det inte verkade vara något hål, samtidigt som jag reflekterade över hur tidigt han fått sin första lösa tand. Han är ju bara fem och ett halvt år. Jaja tänkte jag, det kanske dröjer innan han tappar den.

Någon vecka senare skulle lilla T till tandläkaren (han går på specilisttandvård på Östra, eftersom han är ett njurbarn och de ofta får problem med tänderna). Den kvinnliga lite äldre tandläkaren berömde lilla T för att han borstar tänderna så fint och så räknade hon dem och kände på dem. Döm om min förvåning när hon hittar inte bara en utan tre lösa tänder. Bara en som var vickbar förstås, men två till som inom kort kommer bli det. Dagen efter på dagis var det två lyckliga killar som kunde skryta om att de hade lösa tänder.

Igår var de som vanligt ute och stojade med sina kompisar, de är ett helt gäng femåringar som leker och har kul, ena stunden här hos oss och nästa stund hos någon annan, aldrig vet man exakt var de är. Man kan se en lång karavan av mammor och pappor som traskar runt här vid fyratiden varje eftermiddag när det är dags för middag, som letar efter sina hjulförsedda barn. Tur barnen har stora störtkrukor i olika starka färger på huvudet så att det går att se skillnad på dem.

Plötsligt kom lilla T hem och ropade efter mig med andan i halsen. -Jaaa, svarade jag, från ovanvåningen och tänkte att vad är det nu då? Jag gick i alla fall ner och där står lilla T med en pillimarisk, men samtidigt lite orolig blick, och nästan viskar
-Jag har tappat min tand!
-Men utbrister jag vart har du den då?
-Jag vet inte! svarar lilla T och ser nästan lite olycklig ut.
-Men märkte du inte när du tappade den?
-Nej, den var bara borta! Svarade han och jag såg att han inte riktigt visste om han skulle skratta eller gråta. Han undrade oroligt om tandfen inte skulle komma nu när han inte visste var hans tand var. Jag lugnade honom och sade att hon nog hittar den ändå. Inte trodde väl jag att lilla T skulle bli den som tappade sin tand först, för lilla M:s tand var den som var lösast.

Någon timme senare, när bilder skickats till den gamle och telefonsamtal med den gamla var avklarat som bekräftade denna oerhört stora nyhet och jag hade återgått till mitt röjande och städande, öppnas dörren och jag hör ett illvrål från en enormt ledsen lilla M. Han kommer storgråtandes in genom dörren och stora P som råkar befinna sig närmast, ropar på mig med skärrad röst. -Anna, kan du komma lite! Jag hör på hans tonfall att nu har något allvarligt hänt, förmodligen någon som slagit sig så illa att det blöder mycket, då måste nämligen jag komma och ta hand om stora P så att han inte svimmar och sedan kan jag ta hand om det blödande barnet.

Jag måste erkänna att jag själv tyckte att det såg illa ut när lilla M kommer storskrikandes in, blödandes i hela munnen och flera tänder i underkäken såg ut att ha blivit utslagna och pekade åt alla håll. Efter en lite närmare blick när jag fått honom att skölja munnen med vatten och han fått fram mellan hulkningarna - Jag tappade min tand, det gör ont och det blöder! Kunde jag nästan inte hålla mig för skratt istället. Det som såg ut att vara omkullkastade tänder visade sig vara ett tuggummi, som dessutom var orsaken till att han tappat sin lösa tand och blodet kom helt enkelt från den tappade tanden.

Tänk att två barn, tappar sin första tand på samma dag exakt lika gamla, men med så enormt olika reaktioner. När lilla M lugnat sig så pass att det gick att prata med honom var även han förstås bekymrad över att tanden var borta och hur tandfen skulle göra, men jag lugnade honom med att hon nog skulle hitta den, hon svängde nog bara lite med sitt spö så skulle tanden skina och glittra så att hon lätt kunde hitta både den och lilla T:s.

På kvällen plockade vi fram deras "tandkistor" som fick stå tomma på sänggaveln, eftersom vi inte funnit några tänder att lägga i dem. (Lilla T:s placerades i TVrummet för han ville inte att tandfen skulle komma in till honom på natten när han sov) och alla tummar hölls för att hon skulle hitta dem och istället lägga i en guldpeng i kistan.

Imorse klockan sex när jag väckte mina små ögonstenar var det en lätt match att få upp dem ur sänghalmen. Har aldrig sett dem vakna till liv så fort och har heller aldrig sett två nöjdare barn så tidigt på morgonen, när de med ett nöjt leende konstaterat att tandfen höll vad mamma lovade, och hade hittat tänderna och lagt i var sin guldpeng i de små söta tandkistorna, då tackade mamman tandfén och tomten och alla andra små sagoväsen som gör livet lite mer sagolikt för alla våra små barn.

Liten vill bli stor

När man är nio år, snart tio och gärna vill känna sig stor - inte vuxen, men ändå stor, då blir det lätt konflikter. Inte bara med mamma och pappa som bestämmer en himla massa om när man ska komma hem, när man ska gå och lägga sig, vem man bör leka med och hur man ska uppföra sig, utan också konflikter med kompisar som inte alltid befinner sig på samma nivå som man själv, men framför allt har man nog mycket konflikter med sig själv. Vilken sida av den tvetydiga känslan som ska få bestämma över ens handlingar, om det är den stora förståndiga sidan som väljer att göra som de vuxna säger att man ska göra, eller om det är den lite yngre sidan som vinner med sitt lite busigare, gränstänjande och testande sätt som tar makten över den snart tioåriga kroppen. Det måste vara en enormt jobbig konflikt att handskas med varje dag, varje timme och varje minut.

Den här nioåringen som snart fyller tio, kämpar och gör sitt yttersta för att vara alla vuxna till lags, för att hitta bra kompisar (som mamma och pappa "godkänner") och för att hitta sin plats i klassrummet. Den här nioåringen orkar inte alltid med alla krav som ställs på honom och ofta slutar det då i bråk och tandagnisslan när det är dags att krypa till kojs, en tid som så klart mamma och pappa har bestämt men som nioåringen tycker är på tok för tidigt. Oavsett vilken tid det än är.

För att hjälpa min nioåring att komma tillrätta med sina känslor och vad som är rätt och fel, beslutade jag och stora P oss för att göra ännu mer, göra vårt yttersta, vilket vi tyckt att vi alltid gjort, men nu ville vi göra ännu mer om det var möjligt. Vi hade tidigare under terminen fått rapporter om att allt inte fungerade så värst bra inom skolans fyra väggar. Själva skolarbetet klarade han galant när han väl satte sig med det, men att plocka fram boken, sitta still och inte störa sina klasskompisar var svårare. Framför allt att fortsätta vara tyst och stilla när han var klar med sin uppgift visade sig näst intill omöjligt. Men att enbart samtala med honom om detta gav inte någon märkbar effekt så vi beslöt oss för att besöka honom i klassrummet. Vi ordnade så att vi kunde vara med honom flera dagar i sträck,  för att om möjligt bilda oss en egen uppfattning om vad som händer i klassrummet, men framför allt för att hjälpa honom välja rätt beslut.

Vi var inte där samtidigt, stora P och jag utan vi hade olika dagar då vi klämde in oss på en stol i det pyttelilla klassrummet där sexton nioåriga pojkar och sex lika gamla flickor trängdes, tillsammans med en fröken och en massa böcker och skolmateriel. Bara genom detta kan man förstå att de yttre faktorerna inte underlättade för att nioåringarna skulle kunna arbeta med koncentrationen på topp. Tänk då också att alla dessa tjugotvå eleverna har behov av att bli sedda och bekräftade och endast ett fåtal klarar av att sitta still och göra vad de blir tillsagda. Tillsätt också en hel del elaka kommentarer, en mängd svordomar och fula ord och du har ett misslyckat recept på en lugn och fin arbetsmiljö.

Inte på något sätt försöker jag skylla min egen nioårings beteende på något av ovanstående, men alla dessa intryck han får under en dag, blir ju vardag för honom, det är så han tror att alla beter sig, att man ska bete sig. Detta blir det normala för honom, samtidigt som alla vuxna säger att det inte är ett bra sätt att vara på. Inte konstigt att det blir konflikter i en nioårings kropp och huvud, när man ska försöka reda ut vad som är rätt och fel, utan att samtidigt förlora sin heder bland kompisarna.

Min nioåring skötte sig såklart utmärkt under alla de fem dagarna jag och stora P var med honom, även de barn som satt i direkt anslutning till oss jobbade fint. Skönt ändå att vår närvaro hade någon inverkan på dem, det måste ju ändå visa att barnen någonstans har lite respekt kvar för de vuxna. Jag hade inte trott något annat om min egen sons beteende under de här dagarna, men jag tänkte att jag skulle kunna använda det som var bra till att påminna honom om hur trevlig och rolig hela dagen blir om man gör som man ska och inte hamnar i konflikt med varken vuxen eller barn.

Det har nu gått några dagar då han varit i skolan själv igen och än så länge har jag bara fått positiv respons från hans underbara fröken som verkligen gör så gott hon kan med ALLA tjugotvå barnen. Min fina nioåring har verkligen, verkligen kämpat med sig själv för att välja rätt, och jag tycker han har lyckats väldigt bra. Han har helt enkelt varit den fantastiske kille jag vet bor inuti den lite busiga, livliga kroppen, och jag har uppmuntrat och berömt allt jag kunnat.

Men så idag var det dags att gå och lägga sig igen..... precis som alla dagar. Bara med den skillnaden att just idag tyckte han att den överenskomna tiden var alldeles för tidig och jag fick fajtas med den envisa lite uppstudsiga nioåringen jag inte sett på ett par veckor. Han tyckte att han minsann inte fick något för att han kämpade så mycket och skötte sig så bra och gjorde sina läxor utan att bli arg, och att vi var orättvisast i hela världen. Han skulle helt enkelt sticka hemifrån för han orkade inte mera nu. Stora ord för att komma från någon som bara är 130 cm i strumplästen, men ack så de sårar det ömma modershjärtat.

Jag intalar mig själv att min nioåring, som snart ska fylla tio, gör detta för att få bekräftelse på att han duger, och jag försöker på olika sätt ge honom bevis på detta. Nu sover han trots allt gott och jag kan bara hoppas att han, när han är utvilad imorgon, återigen väljer de rätta besluten och jag kommer att fortsätta att berömma, stötta och hjälpa honom tills han inser att han är mitt hjärta och att han är en fantastisk kille som jag älskar över allt annat och inte för allt i världen skulle byta ut.

Att vara någon!

Idag hände mig något som nästan fick mig att tappa hakan. Jag och stora P fick ett infall att besöka det stora blågula varuhuset som säljer möbler, för att införskaffa en hylla och en fåtölj. Vet inte vad som riktigt fick oss att åka dit en söndag förmiddag i September, men sagt var sagt och vi fixade en snabblunch hemma på korv med bröd innan vi satte oss i bilen. T skulle inte följa med, han ville hellre leka med kompisarna så utrustad med telefon och hemnyckel lämnade vi honom hos kompisen.  Således tog vi enbart med oss de två små, som absolut inte ville besöka "Småland" utan dyrt och heligt lovade att inte tjata om att åka hem när jag och stora P gjorde våra val.

Allt gick enligt planerna, fast när vi nådde belysningsavdelningen, hade de små ledsnat och tjatet blev allt mer påfrestande. Allt på vår lista fanns, till och med i rätt färg, och vi styrde våra steg mot kassan. Jag brukar oftast välja självbetjäningskassan, men idag hade vi för många varor och fick därför välja en kassa med kassörska. Jag sade till stora P att -Hon som sitter i kassan har nog jobbat här hur länge som helst, jag vet att jag känner igen henne sedan tidigare! Hon var snabb trevlig och duktig och vi växlade några ord om hur bra det är att kunna låta barnen spela på mobiltelefonerna när de tappat intresset för diverse lampor och stolar.

Väl hemkomna och vi skruvade för fulla muggar inser vi att hyllorna vi köpt inte blev så bra som vi tänkt och beslutade oss för att lämna tillbaka dem, fast det skulle ske imorgon då vi hade lite bättre tid. Men så kom T hem och plötsligt ville han åka till det stora blågula varuhuset för enligt honom själv så behövde han "verkligen ett nytt skrivbord", så jag kollade klockan, insåg att vi skulle hinna både lämna tillbaka hyllorna och införskaffa ett skrivbord till T. Sagt och gjort vi satte oss i bilen och körde samma väg igen. Allt gick lika smidigt den här gången, fast utan en massa tjat från de små eftersom det nu bara var jag och T. Efter att vi hämtat varor i hylla 15 fack 3 och hylla 17 fack 22 gick vi till självbetjäningskassan. Där stod nu samma kassörska och bevakade alla kunder, som vi handlat av tidigare på dagen. Jag brydde mig inte nämnvärt om det förrän hon säger till mig: -Så det blev en andra eller kanske tredje tur idag? Jag tittade förvånat upp på henne och sade: -Känner du igen mig? -Ja, svarade hon, -Blev du förvånad? -Ansikten känner jag ofta igen, det är värre med namn. Svarade hon. -Vilken tur då! Svarade jag lite fånigt, -att du inte behöver lära dig namnen på alla kunder! Jag scannade in alla mina nio varor, betalade sade hej då och gick mot utgången. Något konfunderad, men märkligt tillfreds och nöjd över att ha blivit igenkänd i kassan på det jättestora blågula varuhuset. Jag lär ju inte ha varit den enda kunden hon betjänade den här söndagen i September, och jag var dessutom där i sällskap av olika familjemedlemmar. Så trots "maskering" kände hon igen mig. Glad gjorde det mig i vilket fall som helst, dels över att hon kände igen mig, dels över att hon yttrade några få ord som inte hade med  mina inköp att göra.

Jag har någon gång funderat över hur det skulle vara att aldrig bli igenkänd, vart man än gick på välkända gator och mötte välbekanta ansikten, men utan att någon visade minsta tendens till att känna igen mig. Jag har tänkt en del på detta i och med mitt egna yrke, som ju på många sätt påminner om det yrke, den fantastiska kvinnan jag mötte idag i kassan i det stora blågula varuhuset, har. Jag har själv mött så otroligt många männsikor som jag sällan vet vad de heter, men däremot vet jag ofta vad de ska äta till middag, att de älskar wienerbröd och hur många år barnbarnet fyller till helgen. Jag har tänkt på detta flera gånger då jag enbart genom att säga ett glatt hej och le mot dem som kliver in genom dörren, kan få dem att skina upp och faktiskt känna sig sedda, har jag sedan dessutom förmågan att dra mig till minnes vad de handlade förra gången de var inne, och fråga om just spenatbrödet blev bra till tomatsoppan, ja då har jag skaffat mig en trogen kund som jag vet kommer att komma tillbaka, inte minst för att brödet var gott utan kanske också minst lika mycket för ett ögonblick av samförstånd och igenkännande.

Av att faktiskt vara någon.

Tyvärr upplever jag också ögonblick av anonymitet, de möten med människor, när jag pliktskyldigast talar om vad mina godsaker innehåller, för att sedan fråga om de behöver en plastkasse och tala om att det blev 75 kronor, för dagens inköp. -Tack så mycket och ha en bra dag! Tyvärr ett möte som inte sätter några spår hos den som söker sig till mig, och som inte lämnar några avtryck hos mig heller..... Möjligtvis bara lite tomhet för att jag innerst inne känner att jag kunde gjort mer för just det här ansiktet, som jag inte längre minns om det var ett rynkigt eller ett slätrakat.

Sedan finns det förstås de mest pinsamma ögonblicken. Då när man önskar att man skulle vara lite mindre social, och låta någon annan ta första steget. Då när jag verkligen känner igen någon, hejar glatt och ställer någon fråga som relaterar till vårt senaste möte, och jag bara möts av en tom, frågande blick och så har vi passerat varandra på gatan. Inte minsta tecken till igenkännande eller tacksamhet för att jag faktiskt såg och kom ihåg henne/honom.

Fast de allra allra värsta ögonblicken är nog då jag är den som stirrar frågande med tom blick och undrar vad den som står framför mig egentligen pratar om. Jag har nu lärt mig att det är bättre att be personen friska upp mitt minne lite för att jag åtminstonde ska kunna låtsas veta vad de pratar om, än att inte göra något alls. Den jag möter vill ju bli igenkänd och ihågkommen och vara någon, även om det för mig bara är den "glada tjejen som alltid vill ha en kaffe latte". Oftast vaknar dock mitt minne och jag faktiskt kommer ihåg situationen och slipper stå där som ett levande frågetecken.

Jag tycker dessutom OM att minnas männsikor och situationer, det gör att jag känner mig som en som bryr sig om andra, en som ser sina medmänniskor och en som faktiskt inte bara stirrar ner i marken och låtsas vara enormt upptagen av mobiltelefonen när jag möter människor på gatan. Jag kommer dock aldrig att kunna bli lika duktig på detta som en av mina före detta medarbetare, som tyvärr gått vidare mot nya äventyr, men jag kan lova, att som den tävlingsmänniska jag är, ska jag göra mitt allra yttersta och förmodligen lite till för att överträffa henne i konsten att komma ihåg och känna igen sina medmänniskor.

Jag är tämligen säker på, utan att ha forskat i ämnet, att alla behöver bli sedda och ihågkomna och alla mår bra av att faktiskt vara någon.

Jag har lovat!

Så var den här, hösten, med stormsteg känns det som, men för mig är det ändå med viss lättnad och framtidstro jag möter september månad med alla vackra färger och frisk luft den för med sig.

Semestern flög iväg som vanligt och nu har jag hunnit jobba i en vecka och tre dagar utan avbrott för att ta hand om lilla T eller någon av hans bröder för att de blivit sjuka. Ett Halleluja-moment som en viss TV-profil skulle uttryckt sig.

Jag står inför en höst med många förändringar runt omkring mig i mitt liv. Inga stora saker, men små, små beslut som min familj och mina kollegor tagit, som gör att vardagen förändras även för mig. Jag inser att dessa små beslut, påverkar långt fler än mig, på olika sätt, men jag är inte rädd för förändringarna, utan istället fast besluten att skapa något bra av dem. Detta gäller både på min arbetsplats och hemma med min familj, som under den oerhört kämpiga våren haft allt annat än trygghet och fasta rutiner att leva efter.

Lilla T har nu gått på dagis nästan lika många dagar som jag arbetat sen semestern, han är i ett lyckorus över att få leka varje dag med sina kompisar och träffa sina fina fröknar, men ha i åtanke att han inte varit där över huvud taget sedan slutet av mars, och inte särskilt mycket dess för innan heller, så förstår ni att han stortrivs nu. Några av dessa små beslut jag fattat rör just lilla T, och konsekvenserna av dem blir stora för honom, fast han är lyckligt ovetande om skillnaden.

Den gångna våren har ju inneburit mycket sjukhusvistelse för lilla T och oss föräldrar, den har inneburit tider i rullstol, stora och små operationer, mycket infektioner och därmed också massor av behandlingar och sjukhusbesök som hindrat lilla T från att leka sina vanliga lekar, hindrat honom från att utvecklas i sin egen takt, och hindrat vår familj från att göra det vi velat. Det har hindrat lilla T:s brorsor från att göra vad de velat och vi har inte kunnat resa bort, därför har jag nu bestämt att allt som alla olika läkare, sjukgymnaster, logopeder och andra "behandlingsbestämmande" personer tycker att vi ska göra med lilla T, ska skjutas på framtiden. Till exempel ville lilla T:s sjukgymnast att, efter en behandling med botulinumtoxin (botox),( för att göra lilla T:s stela vadmuskler lite mjukare och därmed förhindra operation av hälsenan)skulle lilla T:s båda fötter gipsas i fyra veckor, för att tvinga foten i flexat läge under en längre tid. Detta må vara en bra behandling, och det kan hända att vi i framtiden går med på sjukgymnastens förslag om gips i fyra veckor, men i dagsläget!!!!! Noop, där satte vi stopp. Gärna den vanliga behandlingen med injektion av botox i vaden med efterföljande sjukgymnastik men gips!!! NEJ TACK! Nu ska vi låta lilla T få vara frisk och leka som alla sina jämnåriga kamrater med att cykla och leka kurragömma. Jag tänker passa på nu, när han ändå står på konstant antibiotika i förebyggande syfte, att låta honom leka och utvecklas allt han bara vill. Jag vill låtsas leva ett vanligt liv, ett vanligt liv med jobb, bilköer och middagsbekymmer, skjutsa barn till träning och imorgon ska faktiskt lilla T och lilla M börja simskolan. Ja, jag vill göra helt vanliga saker som familjer med barn gör. Inte alltid roliga saker, men vanliga saker, som att tjata om att hänga upp sina kläder, ställa in tallriken i diskmaskinen och stressa iväg till simskola och innebandyträning.

Lilla T är som sagt inte medveten om vilka val vi som föräldrar gör åt honom, och vad alternativet varit, och han är inte medveten om våra kval när det gäller alla beslut som ska tas. Beslut som man inte alltid får veta att det finns ett alternativ till. Men nu, som sagt har jag lovat mig själv och lilla T (som jag åtminstonde tror är det bästa för honom) att det inte ska bli några behandlingar som innebär obehag för honom om de inte är absolut nödvändiga. Vi ska inte utsätta varken honom eller oss för en massa saker som innebär ett mer låst liv, utan nu ska jag vända och vrida på allt alla tycker att VI bör göra, och verkligen känna efter vad vi VILL göra och om det är nödvändigt att göra det just NU.

Tänk vad underbart att bara vara på väg till jobbet, med lite gnälliga men friska barn vid min sida, få känna den klara höstluften mot mina kinder, och höra löven prassla kring fötterna på morgonkulan, där vi går genom skogen en helt vanlig dag, jag och mina tre, nu ganska stora barn, på väg till skola och dagis...
Hoppas jag klarar av att hålla vad jag lovat.


.

Sorg, skratt och gråa hår.

Jag ska få sova i min egen säng inatt, den bästa av alla sängar, lagom varmt täcke, fluffig kudde och så luktar det hemma, inte sån där steril "olukt" som allt luktar på sjukhus. Lycka!

Lilla T har bemästrat febern, hunnnit med en kort narkos på Östra under eftermiddagen och utskriven, med två recept på medicin att lägga till samlingen, och en lapp om återbesök om en vecka. Men det gör vi så gärna, vi är i alla fall hemma igen, även om den här veckan inte blev som det var tänkt.

Den här veckan skulle alla tre barnen ju haft semester från mamma och pappa, och tillbringat dagarna i de värmländska skogarna hos de gamle. De skulle ha plockat svamp, badat, fiskat, ätit jordgubbar och glass, och farit ut på sjön. Sådant som man gör när man semestrar på landet. Jag och stora P skulle ha passat på att jobba ikapp oss och vi skulle ha spelat massor av golf, när nu barnen ändå inte var hemma, och efter den här veckan skulle jag åkt till de gamle och småfolket och gjort samma avslappnande aktiviteter som de. Så blev det alltså inte. Inte en enda golfrunda har jag hunnit med, jag har inte jobbat ikapp mig, (utan istället samlat på mig lite mer, eftersom miljö och hälsa hade den dåliga smaken att besöka oss på jobbet i måndags, och givetvis hittar de alltid något som inte är tillräckligt bra och som måste åtgärdas.) och jag har knappt träffat stora P. Istället blev det ju Karlstad med övernattning tur och retur, direkt till nästa sjukhus för övernattning och därifrån direkt till jobbet. Inte så konsitgt kanske att jag var helt säker på att det var onsdag idag när jag kom till min arbetsplats. Måste ha sett oerhört förvirrad ut när min kollega säger hej då och säger vi ses på måndag. -Men! sade jag, ska du vara ledig imorgon? -Ja, det beviljade du i mars, svarade kollegan. -Men sade jag tvekande, på fredag då, ska du vara borta då också? och undrade om jag varit vid mina sinnen när jag beviljat två dagars ledighet när alla andra har semester. -Ja, svarade kollegan det ska jag, för det är fredag imorgon! Men idag är jag här! ........ Innan jag lyckades få ihop detta i min lilla omtöcknade hjärna och faktiskt inse, att min lilla tripp till Karlstad och två nätter på två olika sjukhus hade gjort att jag helt enkelt missat att även den här veckan hade en onsdag.

Nåväl, lilla T är hemma med oss och sover just nu bredvid stora P, för inte ville han ligga ensam i sitt rum.... Men jag orkade faktiskt inte tjafsa om detta just idag, bristen på sömn har tagit ut sin rätt och jag kommer dessutom att få ställa klockan på 02,00 för att ge lilla T en dos medicin. Har jag tur sammanfaller det med hans vanliga tur till toaletten, annars kan jag räkna med minst ett uppvaknande till innan natten blivit morgon. Suckar lite över medicinlistans längd, inte nog med att det plötsligt blivit fler sorter att hålla reda på, det har dessutom blivit så många tillfällen på dygnet jag ska komma ihåg. Tur att jag har en mobiltelefon med många alarmtider. Det påminner mig oerhört om tiden då lilla T var liten och låg i dialys och hela vårt dygn var indelat i tvåtimmarspass.Hinner vi åka och handla innan det är dags för medicin, eller mat, eller något annat som måste ske just en viss tid. Det är precis som att ha riktigt små barn. Allt detta faktiskt bara för att något annat barn lyckades få vattkoppor mitt framför näsan på lilla T.

Men jag måste berätta något ganska pinsamt men oerhört roligt som lilla T gjorde idag, nu råder ingen tvekan längre om att han mår bra. Stora P och lilla T tog vägen om apoteket för att hämta ut de nya medicinerna och när apotekarien frågade om vi ville ha något att mäta och dosera medicinen med, som de alltid frågar, svarade stora P precis som vanligt: - Nej tack han har ju en knapp på magen så vi har massor av sådant hemma, varpå lilla T vill göra sig påmind och "knör" sig fram till luckan och drar upp tröjan så långt han kan och skjuter fram magen för att visa sin knapp. -Oj vilken fin och liten knapp du har! säger damen i luckan till honom, varpå han skiner upp som en sol och stora P riktigt ser hur rävarna bakom öronen kryper fram och då gör lilla T det mest oväntade, (jag är riktigt glad att det inte var jag som var med honom, för jag hade nog blivit blodröd i ansiktet, och rejält förvånad) -Titta här då! säger han med sitt mest spjuveraktiga leende och vänder sig om och visar rumpan. Han försöker till och med dra ner byxorna, som tur var lyckades han inte riktigt, men apotekarien skrattade så hon hoppade i stolen och stora P gjorde sitt allra allra bästa för att hålla sig för skratt, se sträng ut och tala om för lilla T att så där gör man väl ändå inte!!!!! När stora P berättade det för mig hemma vid köksbordet kunde jag inte heller sluta skratta, samtidigt som jag ju tyckte att det var fruktansvärt och undrade såklart vem som lärt honom det....... Detta barn!!!!!

Ja, att ha en son som lilla T berikar mig mycket, jag får så mycket. Kunskap, visdom, sorg, skratt och gråa hår.

Inget vanligt barn

Bakterier hit och bakterier dit, bredspektraantibiotika och resistenta bakterier, och så lite vattkoppor mitt i allt ihopa.

Går där i korridorerna och väntar på besked, med en unge som inte verkar det minsta sjuk, han spelar, skojar med sköterskan, stänger ute doktorn och rider på låtsasponnyn i lekrummet. Men febern envisas och hänger kvar på retliga 38.1 och på sjukhusspråk har man bara feber om den är över 38 grader, och har lilla T feber, ja då ska det utredas och behandlas.

Det började med magont på samma ställe som de andra fyra gångerna den här våren och sedan kom febern som ett brev på posten. En något luttrad mamma vet ju vad det betyder, men in i det längsta hoppas och tror man att det kanske ändå bara är ett vanligt virus som går över av sig själv. Åtminstonde gör det det på vanliga barn, -men lilla T är inget vanligt barn! Påminner läkarna oss om emellanåt. Men lilla T är ju vanlig för oss, vi känner ingen annan lilla T så vi glömmer lätt bort det, och tror att han blir sjuk på samma sätt som lilla M. Fast den luttrade mamman innerst inne vet att det sällan blir så.

Urinodlingar och blodprover åt alla håll och kanter, men eftersom symptomen är desamma som tidigare, tror vi alla att det är samma lilla baskelusk som kommit tillbaka, så vi påbörjar behandling efter det med ett "bredspektraantibiotika" tills odlingen är klar och vi vet exakt vilken bakterie det är ifall det mot förmodan är en annan.

-Mammaaaaa koooom nuuuuu så går vi till lekterapiiiiiin! Tjatar lilla T för säkert åttiotredje gången på de fem minuter jag försökt prata med doktorn i Göteborg som jag har på telefon. -Jaja, jag kommer säger jag och lägger på luren, jag ska bara........! -NUUUUUU mammmaaaaa! Så jag ger mig och vi letar oss ner med hissar, genom korridorer och upp med andra hissar, för att komma till lekterapin, vid världs ände känns det som. Väl där njuter vi varje sekund av den timme vi är där, för att vi kan glömma alla undringar och all väntan för en stund. Men snart kommer samtalet jag väntat på, -Ni måste komma "hem" till Östra nu för det var inte den bakterien vi trodde, men eftersom han fortfarande har feber måste jag fortsätta undersöka honom! Det vore bra om ni kunde vara här innan fyra eftersom det är då han ska få nästa dos antibiotika! -Öh visst svarar jag och slänger en blick på klockan, 12.30!!! Hinner nog inte riktigt svarar jag, men ska göra mitt bästa, och ser framför mig bilköer och fartkameror på 45:an mellan Karlstad och Göteborg. Men det tog 3,5 timmar att åka upp så det skulle nog gå ganska bra.

Vi säger hejdå till alla trevliga vi lärt känna och sätter oss i bilen, med mig får jag en spruta med medicin mot vattkoppor som jag ska ge prick kl 14. För lilla T och andra transplanterade är nämligen vattkoppor,- den vanligaste av alla barnsjukdomar -, den absolut farligaste! Därför vaccineras alla som inte haft vattkoppor innan de ska transplanteras, och har sedan oftast ett ganska gott skydd mot vattkoppor, dock inte hundraprocentigt, men vid senaste mätningen hade lilla T typiskt nog inga antikroppar kvar mot just den sjukdomen, och det går inte att vaccinera igen. Så nu får vi verkligen akta oss för alla vattkoppor, vilket vi gör, men så blir han utsatt för smittan på ett sjukhus, där någon med vattkoppor inte ens får lov att vara...... Snacka om höjden av otur, dessutom gör detta att lilla T heller inte får komma till något sjukhus under inkubationstiden som är från sju dagar till tjugoen dagar efter smittotillfället. Alltså är det lugnt den här första veckan, men inte från och med måndag, så vi får hoppas han är frisk till dess, så att vi slipper hamna i ett särskilt isoleringsrum. Om han ändå bara blivit helt vanligt sjuk, med ett helt vanligt virus......

Nu när vi är inne på tredje dygnet verkar det ändå faktiskt som om febern gett med sig, hoppas bara den inte lurar oss och är tillbaka på retliga 38.1 imorgon bitti, så jag håller mina tummar och tår, att vi då slipper den intravenösa antibiotikan och får sova hemma i våra egna sängar i morgon natt. Lilla T själv mår nämligen som en prins och tycker inte han är sjuk det minsta, så för honom är det lite svårt att förstå varför doktorn inte helt håller med honom när han säger att han mår som en prins. Och vattkopporna då? Ja kommer de så kommer de, vad annat kan jag göra mer än att vänta och se, och det är ingen idé att oroa sig i onödan. Huvudsaken är att lilla T är glad och nöjd och att vi kan få njuta lite av semestern som börjar på måndag.

I en sal på lasarettet

I tisdags besökte vi sjukhuset. Det var dags för efterkontroll på lilla T efter senaste operationen. Det kändes faktiskt helt ok att behöva åka dit mitt i sommaren för nu visste vi ju att vi inte skulle behöva bli kvar. Det har dessutom gått hela 18 dagar sedan vi var där sist.

Lilla T tog med sig stora P dit, som just den här dagen hade lättare att komma ifrån sitt jobb än vad jag hade. Vi brukar turas om, framför allt när vi ska sova över, men de flesta besök som bara är på några timmar brukar jag och lilla T klara av tillsammans. Som vanligt var det en glad och pratsam liten kille som klättrade in bak i bilen och satte sig tillrätta i bilstolen. Nöjd med vetskapen om vad han skulle göra den här gången förkunnade han med bestämd ton: - Kom nu pappa så åker vi till mitt sjukhus!

Det första som skulle ske var ett besök på Lab för ett stick i fingret och tre rör med blod som skulle skickas på analys. Piece of cake för lilla T. När handen värmts tillräckligt brukar han snabbt hoppa upp och sätta sig i den allt för stora vita stolen med armstöd alldeles själv, han ska inte sitta i knät och man får inte hjälpa honom, ens med den minsta lilla stötta. Ett extra leende delar han ut till den sköterska som dessutom låter honom höja och sänka stolen själv.....Skattkistan som alla duktiga barn så klart får ta en skatt ur, struntar han för det mesta i. Han hittar ändå aldrig något som han inte redan har och det är ytterst sällan där finns bilar.

Den här dagen skulle lilla T och stora P dessutom besöka två andra avdelningar så de hade en halv dag framför sig innan det skulle bli dags att åka hem. Lilla T är för det mesta oerhört tålmodig och brukar sällan gnälla eller vara ledsen, han är det glada lilla charmtroll han alltid är, så länge vi håller oss till våningsplanen "den gröna knappen i hissen" våning 1 och 4. Ska vi någon annanstans vet han att det är jobbigare grejer på gång, som att få en nål i handen eller kanske rent av behöva somna och opereras. Men även vid dessa tillfällen är lilla T så duktig och modig. Sist på operation när vi fick vänta en stund innan han skulle sövas, sa han inte något om att han inte ville eller var rädd, plötsligt såg jag bara hur tårarna började rinna och underläppen darrade.

Hur som helst så fick lilla T godkänt på alla undersöknigar och de åkte glada i hågen hem, med en lapp om återbesök om en månad. NU kunde äntligen sommaren börja med en hel vecka hos mormor o morfar i Värmland, helt utan tjatiga mammor och pappor. Semester från allt med andra ord.

Så efter bara en enda futtig dag hos mormor och morfar, ringer telefonen ganska tidigt på morgonen, mormor berättar att lilla T klagar över ont i magen. -Har han någon feber frågar jag! - Nej det verkar inte så svarar mormor, vad bra tyckte jag och bad mormor avvakta och se om det magonda kanske skulle gå över av sig själv. Men fylld av onda aningar bad jag henne vara extra vaksam på om han skulle få feber, det här med ont i magen kände jag ju igen sen ett antal gånger under våren. Men samtidigt hoppades jag att jag hade fel, för det var ju detta vi skulle slippa när sista operationen genomförts. Sedan gick jag på jobbet och försökte  intala mig själv att det säkert bara var gaser i magen......

Men vid lunchtid ringer mormor igen och mycket riktigt har han nu fått feber!!! Då startar karusellen på riktigt. Jag gör som jag alltid måste göra när lilla T får feber, det vill säga ringer till hans doktor. VÄRLDENS BÄSTA måste tilläggas. Förklarar situationen för henne att lilla T är i Värmland hos mormor och är det möjligt att åka till en vårdcentral för att ta de nödvändiga proverna. Världens bästa doktor, kollar upp alla möjliga tänkbara alternativ, för det kan ju vara falskt alarm, men hon vill heller inte vänta utan hellre "mota Olle i grind" så hon kontaktar en barnläkare på lasarettet i Karlstad och berättar lilla T:s historia för henne. Frågar om lilla T kan komma dit med sin mormor och ger henne instruktioner om vad hon ska göra, vilka prover som ska tas och vilka behandlingar som ska sättas in. Mitt i allt står stackars mormor och vet varken in eller ut, jag står mest i telefonen och pratar ömsom med världens bästa doktor och fantastiska mormor. För att alla ska veta vad som ska göras, hur lilla T brukar reagera och vilken typ av behandling han är van vid. För trots att han nu hamnar på ett sjukhus 30 mil bort, är det faktiskt ett sjukhus som fungerar på nästan exakt samma sätt som det vi är vana vid. Med den stora skillnaden att där finns inte expertisen och där finns inte de som redan känner lilla T.

Väl hemkommen från jobbet, fortfarande oviss om vad som skulle ske med mormor och lilla T, ringer jag till dem för att höra om de hört något nytt, -nej, vi bara väntar, svarade mormor och lämnade över luren till lilla T som ville prata med mig. -Hej hjärtat, är du på sjukhuset? frågar jag med hurtfrisk, tillgjord röst. -Vad gör du där, så tokigt det kan bli! Till svar får jag bara en kvävd snyftning, ett litet barn som plötsligt befann sig på okänd mark med okända människor men med den stora vetskapen  och insikten om att nu skulle nog något sådant där otäckt hända, något som han inte ville, något som han var rädd för, samtidigt som han ju var sjuk med hög feber och ont i magen. Och så var inte mamma där........

Fantastiska mormor tog över luren och vi avslutade samtalet, efteråt blev jag alldeles frusen och enormt utpumpad, ledsen och önskade att jag kunnat vara där.

Så idag, när det stod klart att lilla T inte skulle få komma hem idag heller, packade jag väskan satte mig i bilen och åkte till sjukhuset. Den enda skillnaden egentligen mot hur det vanligtvis är hemma när jag ska lösa av stora P efter ett dygn på Östra, var att nu tog det tre och en halv timma att komma dit....Det är allt en evig tur att jag bor där jag bor och har tjugo minuters resväg till världens bästa doktor och den bästa behandling av såväl sjukdomar som av patienter och anhöriga.

Nu sitter jag här i fåtöljen på lasarettet i Karlstad, blir väl omhändertagen av personalen (det hör väl inte till vanligheterna att de har njurpatienter FRÅN Göteborg på besök, deras egna njursjuka brukar ju åka TILL Göteborg) lyssnar på lilla T som sover sött sen ett par timmar tillbaka, och känner mig lugn över att vara på plats. Lilla T var jättenöjd och glad när jag kom, och ville kramas och pussade mig och talade om för mig att han älskade mig och att jag var vacker. Jag kunde såklart inte heller låta bli att krama och gosa med honom. Lovade också att hålla honom i handen hela natten.

Imorgon åker vi nog härifrån, om det blir till Göteborg eller mormor återstår att se, först ska vi göra ett ultraljud på njuren, sedan skickas bilderna till världens bästa doktor så får hon bestämma hur frisk han är, mitt lilla hjärta.

Detta barn!

Detta barn gör att hjärtat svämmar över av kärlek och stolthet när jag sitter på hans sängkant och tittar på hur fridfullt han snusar. Täcket han fick i femårspresent med " blixten maskin" på har han sparkat av sig, tröjan har åkt upp så han visar den lilla gosiga magen. Samma mage som också är prydd med en massa ärr, både stora och små och en liten "knapp". Dessa ting gör mig påmind om allt han har varit med om och varför jag egentligen skulle in till min sovande son.

Varje kväll klockan nio, prick nio, är det dags för den sista av dagens medicinransoner. Detta barn snusar gott och visar inte med en min vad han tycker om att få medicin klockan nio varje kväll. Då när han som bäst drömmer sköna drömmar om att bada, cykla och leka med sina kompisar. Fast vad han drömmer om vet jag ju inte, jag hoppas och hoppas att det är den typen av glada lyckliga drömmar jag just beskrivit.

Jag sätter fast slangen i "knappen" på magen och ger honom medicinen, en liten suck undslipper honom i sömnen, kanske är det för att mina fingrar är kalla när jag nuddar vid hans mage. Just nu lovprisar jag "knappen" eftersom jag ju faktiskt slipper att väcka honom när det är dags för kvällsdosen, men det fanns tider då han skrek i högan sky av smärta varje gång jag eller någon annan kom nära "knappen" för att den var så infekterad av streptococker. Elva penicillinkurer gick vi igenom på raken mellan jul och slutet av mars för ett par år sedan. Detta barn är så starkt, min lilla T, en riktig kämpe som får stå ut med så mycket.

När lilla T var liten bebis och utsattes för mängder av operationer, dialys varje natt och ibland på dagen, mediciner (14 olika sorter fördelat över dygnets alla timmar) och sondnäring var tredje timme dygnet runt, månader på sjukhus, undersökningar och annat som hör sjukvården till, då tyckte jag det var jobbigt att inte kunna prata med min lilla bebis för att höra vad som var fel. Nu när han kan berätta vad som är fel, är det nästan värre.

 Häromdagen när han stod naken i badrummet efter en dusch, förhållandevis nyopererad efter en av vårens tre ingrepp, tittade han ner på sin kropp, utsmyckad med två slangar fastsatta i honom och den lilla "knappen" putandes på magen mellan alla ärren, frågade han allvarligt: -Mamma, varför gör dom så här med mig?

Vad ska man svara? Hur ska jag kunna förklara för min femåring att den första operationen i våras inte gick så bra som man tänkt sig och att doktorn har fått göra på ett annat sätt, för att det ska bli bra sen. Sen, om en massa år när du blir stor, då blir det nog bra. Hur ska jag kunna förklara det för ett barn som inte kan se längre fram än dagen efter imorgon? Det är ju nu det gör ont och det är ju nu han ska stickas med nålar och sövas på våning sex och opereras och sedan....... sedan hoppas vi att det blir bra, efter att vi sovit på "hans sjukhus", efter att det gjort ont några dagar, och efter att katetern tagits bort om fjorton dagar. Fjorton dagar som blev till en månad som nu blivit till tre månader.Tårarna bränner bakom ögonlocken, och jag drar en lättnadens suck, när sonen inte ser ut att ta så allvarligt på det utan snabbt verkar ha glömt bort alla bekymmer och återgår till sina bilar.               Detta barn!

Ändå är detta barn, som fått utstå så mycket, det gladaste av mina tre barn, det mest livfulla och det mest bekymmerslösa barn jag har. Han är barnet med sju rävar bakom varje öra och med hur många glimtar som helst i ögonen. Han är det barn som gladast ropar mammaaaa när jag kommer hem och som aldrig går, utan föredrar att springa för det går fortare, han är det barn som bäst kan sysselsätta sig i timmar med sina bilar, och han är det barn som helst vill ha sällskap av någon vuxens sköna knä framför barnprogrammen. Han är det barn som kom på hur man lindar mamma runt sitt lillfinger, och använder gärna och ofta det knepet. Han är den som förtrollar mig genom att hoppa upp i min famn, le sitt mest charmerande leende så att hans vänstra smilgrop syns, och säga: -Mamma jag älskar dig, och du är vacker!



Bilden är tagen för exakt två år sedan, Midsommarafton 2009



som som som sommaren........

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor, nu nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror........

Ja, precis så är det, och idag för tredje gången har jag som stolt mamma bevittnat ännu en skolavslutning. En skolavslutning med sång av olika

kaliber, barn av olika längd, olika hårfärg, olika kläder och olika föräldrar, men ett hade vi alla gemensamt och det var pirr i magen och spring i benen med förhoppning om ett långt och härligt sommarlov.

Det var inte någon sådan där stämningsfull gammaldags avslutning i kyrkan, med tal och psalmer, utan avslutningen hölls på skolgården, med regntunga skyar, björkris, gitarrackompanjemang som inte hördes ens till dem på första bänk, sång från såväl de sex olika årskullarna som från oss föräldrar. Stämningsfullt på sitt sätt. Barnen framförda sina nummer med bravur, självklart tyckte jag att klass 2A var den bästa. Förra året minns jag med bestämdhet att det var 1A som hördes bäst och hade den bästa låten och året dessförinnan var förskoleklassen helt outstanding. Men självklart gjorde alla så gott de kunde. Mellan barnens framträdanden blev det allsång med oss föräldrar och övriga närmast sörjande. Högst motsträvigt tog vi ton i "Idas sommarvisa". Ingen ville ju höras eller märkas mer än någon annan, med risk att därmed ha gjort sitt barn till åtlöje inför hela skolan. Det hade ju varit att avsluta ett, annars ganska bra år, med fiasko. Vi fortsatte tveksamt med "pippis sommarsång" för att avsluta med "Den blomstertid". Sistnämnda psalm började ganska unisont för att vid andra versen ha hamnat något i otakt med gitarrspelaren och de som satt närmast honom. Sista raden av sången, kunde de som först sjungit färdigt upprepa fyra-fem gånger innan de som stod längst bak hunnit fram. Precis som det ska vara med andra ord.

Rektorn höll sitt tal, en ny rektor, så jag undrade så klart vad han skulle kunna säga annorlunda än den förra, inte särskilt mycket visade det sig och som vanligt talade rektorn liite för tråkigt och liiiiiite för länge, i alla fall ur barnens synvinkel. När han knappt kunde överrösta barnen som skruvade på sig allt mer i bänkraderna och inte längre kunde låta bli att prata och peta på grannen, fick han göra ett snabbt, icke genomtänkt avslut. Skönt tänkte jag och blev plötsligt lite gladare till sinnes.

Nu var det bara femmornas avtackning kvar, och för oss som ännu inte har barn som uppnått den anmärkningsvärda åldern av elva år, är det nog det mest sega med hela avslutningen. Inte nog med att man redan stått där en timme med paraplyet i givakt (om än inte uppfällt i år) trötta småsyskon vars ben inte längre bär dem, utan det är dessutom mitt i middagstid, och min mage knorrade högre än gitarrspelaren.

När jag var liten och hade skolavslutning, minns jag hur det redan kvällen före började pirra lite i magen och man kunde knappt tro att det var "imorgon". Mamma stod och strök examensklänningen och hängde den på stolen vid min säng, hoppades att regnet skulle hålla sig borta - även på den tiden. Minns inte att det regnade särskilt ofta, däremot att jag alltid tvingades ha jacka eller kofta över klänningen för att det var kallt. Sedan gick vi till klassrummet och kramade fröken och gav henne blommor, därdfter gick vi hem och fikade. SEN var det SOMMARLOV........

På T:s skola har de av hänsyn till föräldrarna lagt avslutningen på eftermiddagen, för att så många som möjligt ska kunna vara med. En bra tanke, men jag undrar om barnen har den där härliga känslan av skolavslutning som jag hade. De går ju dit precis som vanligt på morgonen, har lektion och de fina kläderna vågar man ju inte sätta på dem, eftersom de ska leka hela dagen lång, och mammorna vill ju att sönerna och döttrarna ska vara fina, hela och rena. Efteråt finns det inte tid för fika för då MÅSTE alla få i sig mat innan MAMMA döööör.

Nåja, vi lyckades få till lite stämning idag, eftersom regnet höll sig borta och vi åt efterrätt. En liten överraskning hade jag också lyckats få till och jag tror sonen somnade belåtet med vetskapen om att det inte blir några mer läxor förrän den artonde augusti, och dit är det ju en hel, hel evighet......

GLAD SOMMAR ALLESAMMANS

Biten golfare!

En sådan helt fantastisk klämfredag det har varit idag den tredje juni 2011. Solen har värmt mig med sina härliga strålar och inte en enda liten molntuss har skymt sikten under hela dagen. Stora P och jag bestämde oss för att tillbringa eftermiddagen på tu man hand. Med T inkvarterad hos de gamle över helgen och småfolket omhändertagna av granntösen så var saken biff.

Åhhh, myyyysigt tänker ni, tu man hand i solen , kanske en kvällspromenad i solnedgången, ett kvickt dopp i sjön och sedan ett stort glas rött och lite............... och japp, så kunde det varit om man hade tillbringat den åtråvärda tiden på tu man hand någon annanstans än på golfbanan! Golfbanan frambringar i ärlighetens namn inte de mest kärleksfulla sidorna hos varken mig eller min make, utan det är då våra tävlingsinstinkter vaknar till liv med besked. Det är då inget annat än rent spel räknas och det är då det ska vinnas till varje pris. Till saken hör att Stora P ALLTID vinner oavsett vad vi tävlar i, därför känns segerns sötma extra åtråvärd för mig.

Vi peggar upp på första TEE, nerverna ligger redan utanpå kroppen, stora P får iväg en fin drive som lägger sig perfekt på fairway 170 meter bort. Jag känner hur pressen på mig ökar och jag tar ett djupt andetag och memorerar slagets gång innan jag tar sats och skickar iväg bollen. Ploff!!  Rakt in i ruffen femton meter framför mig......... Gaaaahhhh tänker jag, drämmer klubban i gräset, är det så här det ska vara resterande fyra timmar som vi har framför oss. Då hör jag tack och lov stora P utbrista - Pilsnerboll!!!! Tack tänker jag och försöker samla mig på nytt. Jag biter ihop peggar upp på nytt och den här gången låter det klick när bollen träffas av drivern och far iväg 150 meter i en vid fin båge och landar inte långt från Stora P:s boll. Yes!!!! Matchen är igång, nu gäller det bara att hålla i det i fyra timmar till......

Solen gassar, flugorna surrar, luften står still och jag har glömt att smörja mig. Känner hur det steker bak i nacken när jag går där i det decimeterhöga gräset bland fästingar och ormar och letar efter en förlupen vit golfboll som det står pinnacle lady på, tryckt i rosa ..... Hur jäkla svårt kan det vara att hitta en VIT boll i det GRÖNA gräset??? Helt omöjligt visar det sig och jag får droppa en ny boll och plikta ett slag. Jag ser hur segern rinner mig ur händerna i samma takt som mina bollar flyger åt höger och vänster, men mest åt höger, de hittar bunkrar som ingen legat i sen tidernas begynnelse och otaliga plopp hörde jag och såg hur vattnet skvätte när bollarna for i vattnet och skrämde upp en och annan gräsandsfamilj som låg i vassen och tog det lugnt. Jag gjorde som de flesta inbitna golfare och skyllde på utrustningen......

Men så plötsligt stod jag där på TEE igen, ett par 3 hål, peggade upp, ställde in siktet, drog ett djupt andetag, släppte ner axlarna, rättade till fötterna och drämde till bollen. Ett fantastiskt slag som landade strax före green. Fasiken tänkte jag, tog jag fel klubba eller varför blev det så kort, men när jag lyfte blicken igen fick jag se bollen stanna precis på greenkanten. Kände mig plötsigt oövervinnerlig och alla borttappade bollar och allt letande i det höga gräset glömdes bort på en sekund. Nöjd över mig själv och min prestation var det med beslutsamma steg jag tog min bag och gick de 138 metrarna fram till min boll. Oerhört nöjd över att Stora P inte lyckats riktigt lika bra med sitt slag, stod jag och såg honom försöka komma ur bunkern strax till vänster om green. Själv plockade jag självsäkert fram min pitch och chippade en lätt boll in mot flaggan ser hur den gör en rak fin båge in mot flaggan och klonk, den träffar flaggan och studsar en halvmeter till höger. Fylld av självförtroende plockar jag fram puttern och sänker bollen, ett slag bättre än stora P. YIIEHAAAA fasen vad golf är kul och shit vad bra jag är tralalalala.......

Exakt tre timmar och 54 minuter senare kliver vi av 18:de green. Trött varm och hungrig, (de sista två hålen har jag kommit på mig själv med att fundera mer över vad vi skulle äta till middag än vart min boll hamnade, kan bero på att grilloset låg tung över golfbanan). De fyra timmarnas promenad med tillhörande slag har tagit ut sin rätt i den stekande solen som nu ligger lågt och gör det minst sagt omöjligt att se vart den lilla vita bollen tar vägen. Den med pinnacle lady-texten tryckt i rosa har för länge sedan bytts ut mot en hitteboll med ett stort grönt G skrivet i grönt. Som vanligt kan man sammanfatta dagens runda med ömsom vin ömsom vatten, mest vatten i ärlighetens namn, men "vinslagen" är ju ändå de jag minns. Det är märkligt hur tio halvkassa slag kan vägas upp mot ett, i mina ögon, fantastiskt bra slag.

Dagens golfrunda kan sammanfattas med tre ord, bolletande, golfbränna och SEGER........
Japp, så var det! Många bollar letade jag efter bland tistlar, brännässlor och bitande insekter, golfbrännan sitter som en smäck över nästipp, axlar och överarmar, men SEGERN var min, bara min och jag tänker njuta av den länge, länge.

Det måste nog erkännas att jag hade viss fördel av dagens runda, för jag har varit ledig hela dagen lång och är ledig imorgon, medans stora P gick till jobbet klockan två inatt åkte mer eller mindre direkt till golfbanan, (fick bara i sig lite lunch innan det var dags att sticka) och väl hemkommen, nyduschad och nyäten var det dags för sängen ett par timmar innan han skulle till jobbet igen kl 21,30.  Dessutom är den stackaren genomförkyld. Men det står inget i tävlingsreglerna om att förutsättningarna för ett lyckat golfande ska vara lika för båda parter, så...... MÅ BÄSTE KVINNA VINNA......

Kalla mig BAGLADY

En halvtrist gråmulen söndag, varmt och skönt men regnet bokstavligt hänger i luften. Söndagsångesten, den välbekanta småjobbiga känslan kommer krypande och tenderar att äta upp mig inifrån om jag inte tar mig för något vettigt att göra.

Småfolket, som föregående kväll, gick till sängs något för sent, för att deras inbygda klocka ska fungera normalt,   frestar på mitt redan sargade tålamod ytterligare. Alla känner vi nog av att det är en väldigt grå och möjligtvis trist söndag om vi inte tar oss för något.

Inom någon timme hade småfolket hittat alternativa sysselsättningar och jag fann ingen annan råd än ta mig för en liten rensning i badrummet. Har den senaste tiden inte vågat plocka någonting från hyllorna utan att först lukta på det och sedan kolla datumstämpeln. Har varit så när att använda salvor som skurit sig och som  haft stämpel med datum "bäst före juli 2007". Gamla schampooflaskor med en liten intorkad skvätt kvar på botten som nu hade antigt en fastare form än den ursprungliga väldoftande, krämiga konsistensen man förväntar sig att just schampoo ska ha. Ögoncremer jag inte minns att jag köpt och gamla parfymflaskor från någon resa med kompisarna i min ungdom. Inte för att jag är så värst gammal nu, men en del av flaskorna hade säkert femton år på nacken och det säger ju en del om hur många år jag nu uppnått. Det bör tilläggas att jag var tvungen att lukta på parfymerna eftersom jag inte använt dem på så länge att jag glömt hur de doftade, eller om det helt enkelt var så att doften nu efter femton år var en helt annan....

Jag fann plåster med Nalle Puh, Spiderman och Pinnocchio, de hudfärgade man klipper själv och otaliga mer eller mindre halvfulla förpackningar med förklippta plåster i olika storlekar. Oftast låg där några små stackare kvar på botten av paketen, de där små som knappt täcker ett nålstick. Jag hittade rester av bandage som tillsammans skulle göra mig till mumie om jag skulle få för mig att rulla in mig själv i dem. Jag hittade gamla tandborstar och tomma tandkrämstuber, fyra använda disktrasor och tre begagnade disksvampar som jag lagt kvar i badrummet vid städningen för att ha till nästa gång,  men mest av allt hittade jag olika former av rengöringscremer. Olika sorter jag inhandlat i mina försök att nå den perfekta huden utan pormaskar, finnar, och feta glänsande partier runt näsan och i pannan.

Får förmoda att rengöringsartiklarna inte gett det resultat jag hoppats på eftersom de nu stod, ganska dammiga och kladdiga med minst hälften av innehållet kvar i flaskorna, längst in, längst ner i badrumsskåpet.

Stora P kom in med jämna mellanrum och undrade om jag städade eller stökade ner! Jag kan förstå hans förvirring eftersom allt innehåll åkte ut ur skåpen innan jag började slänga det som skulle slängas och ställa tillbaka det som skulle behållas.

 

TVÅ BÄRKASSAR!!! Av den där sorten man får på Ica maxi som sväller på alla håll när man stoppar saker i dem. Kan någon förstå hur mycket man sparar på! Bara i ett badrum på åtta kvadrat. Börjar tro att jag är en sådan där samlare, en sådan människa som inte kan slänga någonting, eller möjligtvis att jag på min ålders höst blir en BAGLADY som sparar på allt och dessutom bär med mig det i påsar. När jag lite senare går ner för att plocka ihop sakerna som ska med imorgon till jobbet och kommer på mig själv med att lägga dem i olika plastkassar, ja då blir jag än mer orolig. Sedan blir det solklart att jag sakta men säkert går mot ett liv som Baglady, när jag i min överdimensionerade handväska hittar allt från plånbok, kalender och mobiltelefon till leksaksbilar, insektsnyckel och spypåsar..... men det är en annan historia.

Festligt värre

För en tid sedan var jag och Stora P bjudna på celebert kalas. Det skulle minsann bli 40-årsfest, gånger två. Vi såg mycket fram emot firandet och bestämde oss för att göra det delvis till vår kväll.

Vi hade placerat ut småfolket på lite olika håll, hos väl betrodda barnvakter och lämnat av dem redan på förmiddagen, för att få lite extra tid för att koppla av innan festligheterna. Vi hade dessutom sett till att de skulle få stanna över natten eftersom det skulle kännas bra att för en gångs skull få sova ut morgonen därpå. Vi började med våra barnvaktsbestyr så fort inbjudan damp ner i brevlådan hemma någon gång i  mitten av mars, allt för att se till att kunna komma iväg på kalaset.

Väl framme på festdagen, fick jag ett otrevligt samtal på morgonen, någon var sjuk på jobbet och ingen annan fanns att få tag i så jag "offrade" mig och ryckte in några timmar. Så försvann den härliga morgonen med den uppladdning inför kvällen jag väntat på.

Nåväl klockan ett hade jag jobbat färdigt och då hade stora P lämnat av det sista barnet så det ordnade sig med den saken till slut i alla fall. Vi tog en tur på stan, åkte hem och satte oss på altanen i den sköna eftermiddagssolen med varsin guldgul fräsande dryck, gjord på malt, humle, jäst och vatten och njöt av att det inte var våra små änglar som gastade ute på gatan.  Först störde det mig lite att det inte var lugnt och tyst ute men just det faktum, att vi slapp resa oss ur våra sköna stolar för att säga till någon liten huligan, gjorde nog att vi njöt desto mer än om det hade varit helt knäpptyst. Musiken inifrån huset gjorde känslan av att vi faktiskt var ensamma hemma, än mer påtaglig.

Kvällen kom och festfina och nyfriserade i håret klev vi ur bilen som kört oss till festlokalen, för att mötas av ett glas skummande champagne. En härlig kväll förflöt i glädjens tecken, och musiken drunknade i det allt mer högljudda sorlet från våra medfirare. Efter att maten ätitis upp och tallrikarna dukats av bjöds det upp till dans, där fanns något för alla smaker. Till och med jag fick dammat av buggkunskaperna, de låg långt instoppade, nästan bortglömda, sen nionde klass, då vi tvingades lära oss lite bugg. Men tack vare en mycket skicklig kavaljer lyckades jag ta mig runt alla turerna. Enligt mitt tycke var dansen skaplig, men sen blev det ingen mer bugg så frågan är vad kavaljeren egentligen tyckte.

Fram på småtimmarna ansåg både jag och stora P att det var dags att ta oss hemåt, så att vi faktiskt skulle hinna njuta av ensamheten hemma innan natten var helt slut. Då, i taxin på väg hem, kom jag att tänka på den gamles 40-årsfest. Insåg att det var den första födelsedagsfest som mina föräldrar hade som jag faktiskt mindes. Jag var tretton år och tyckte att mina föräldrar var fasligt gamla, de fyllde ju för bövulen 40, hur gammalt som helst, nästan 50!!!!

Jag har inte särskilt ont av att jag blir äldre, det jag förundras över och undrar över är om de som är tretton idag (det vill säga granntöserna och T:s kompis, som ju faktiskt fyllt tolv) tycker att jag är lika gammal som jag tyckte att mina föräldrar var när de fyllde 40? Förmodligen tycker de det, men jag hoppas inte att de gör det. Nu ska det ju tilläggas att jag ju inte ens fyllt 36 ännu, men de flesta av mina vänner börjar närma sig den magiska gränsen, och jag tillhör ju dem, spelar i samma liga, som man säger.

Hur som helst hade vi en underbar kväll, med en efterföljande dag som också var helt ok. Lite förståndigare har jag nog blivit med åren, eftersom jag oftare tar "varannan vatten" och försöker ge mig av hemåt innan gryningen. Men det där med att ha sovmorgon och att kunna ligga och sova till klockan tolv, det är nog något enbart avsett för tonåringarna........

324

Så nu är vi då här igen, hemma fast ändå inte. Det är med blandade känslor vi kommer hit igen, här har hänt så mycket.

 "Här" är förknippat med så många olika känslor och minnen, alla rum har sin egen historia och sina egna minnen, det enda som är samma från rum till rum är lukten. Lukten av oparfymerad tvål och handsprit. Och ståltrådswiren som sitter på väggen med en massa klämmor för barnen att hänga upp sina teckningar i. En god tanke för att skapa lite hemtrevnad, men för dagen hänger där dock bara några lappar med information till föräldrarna om vart man kan köpa kvällsmat och frukost och en broschyr om vikten av att tvätta sina händer. Inte fullt lika hemtrevligt som teckningar från barn som besökt just det här rummet tidigare. Barn som har sin egen historia, sina egna krämpor och sina egna gosedjur i sängen. Förenat för dem alla är dock att samtliga familjer påverkas på ett eller annat sätt av att bo här en eller flera nätter, för en del är det oerhört traumatiskt, medan det för andra är "en piece of cake". Oavsett hur man uppfattar det som individ så sätter det spår och skapar minnen för livet.

Vi har upplevt enorm rädsla, förskräckelse, oro och ovisshet som med tiden bytts ut mot ett accepterande, en längtan, ett lugn, tristess, harmoni och ibland även stor glädje. Vi har lärt känna korridorerna, personalen, köket och ringsignalens läte i viss mån även de andra barnen, de liksom vi är återkommande här i det stora grå huset. Vi har till och med fått riktiga vänner under våra vistelser här.

Vi har haft vår dörr prydd med både en blå och en röd triangel på samma gång. Den röda betyder att vi är smittbärare och inte får gå utanför dörren, den blå betyder att vi är infektionskänsliga och således får ingen heller gå in genom dörren, lite ensamt har det allt varit de gångerna. Som tur är har vi då varit oerhört varsamt omhändertagna av flickorna och pojkarna i vita, blå eller gröna kläder. De gjorde att vi härdade ut under den tiden.

Vi har haft besök av clowner och vi har besökt varenda vrå i hela det stora grå huset, förutom den våning där barn med cancer får bo. Vi har sett personalen skoja med varandra och även sett hur nära doktorerna kommer varandra. Vi har sett dem utföra "practical jokes" på varandra. Något som absolut förgyller våra dagar här och får oss att skratta. Det livsnödvändiga skrattet som alla behöver få men inte alltid är kapabla till att skapa själva.

Vi har väntat och väntat och väntat, men även det känns med tiden ok även om det just under väntan känns som en evighet som aldrig kommer ta slut.

Under dessa två dygn vi hittils varit här den här gången, har vi hunnit uppleva samtliga av ovanstående känslor. Nu väntar vi igen, vi väntar på att proverna vi tog imorse ska bli klara, så att doktorn kan titta på dem och förhoppningsvis säga att vi i alla fall kan åka hem på permission och fira valborg i det underbart vackra vädret.

"Morgonstund har guld i mund"

Arla morgon. Vaknade av mig själv, innan det egentligen var dags att stiga upp, av solens första strålar som letade sig in mellan persiennerna och kastade ljus och skugga om vartannat över täcket som låg huller om buller i sängen blandat med småfolkets armar och ben.En ljus och två mörka kalufser stack fram lite här och var.

För en gångs skull vände jag inte på mig och somnade om, kände mig lite för vaken för det, utan ålade mig ur sängen för att om möjligt låta småfolket sova en stund till. Tassade ner i köket och lyssnade efter ljud från ovanvåningen. Satte på en kopp kaffe, och gick ut för att hämta den rykande färska morgontidningen. Trippade barfota på tå över den stenbelagda gången som ännu var fuktig efter nattens dagg. Lyssnade till den tidiga timmens alla ljud, sniffade på den lite kyliga vårmorgonen och insöp den friska luften med djupa, giriga andetag som fyllde mina lungor till bristningsgränsen. Lyssnade till talgoxarnas kvidevitt, lärkornas drill och tranornas skrän. Dagen hade tagit sin början och byn började vakna till liv.

Stod kvar en stund och spanade upp mot skyn som antog en allt mer blå färg, och det gråaktiga diset som blir av dagg vek undan mer och mer för att ge plats åt solens värmande strålar. Medans jag stod där i min vita morgonrock av tjock härlig frotté och njöt av allt detta följde jag en flock fåglar med blicken tills de försvann i fjärran. Undrade lite vart de var på väg och tittade sedan på skatboet som ett flitigt skatpar, skickligt  byggt under vårens tidiga månader. Snart kommer där nog små fågelungar som ska lära sig allt om livet som skata. Så småningom blev jag väckt ur mina dagdrömmar av att mina fötter som ju var bara, blev kalla och våta, så jag gick snabbt de tre stegen upp för trappan och in i huset igen. 

 

Hällde upp mitt rykande varma kaffe som precis puttrat färdigt i bryggaren och slog mig ner vid köksbordet för att läsa om händelser från världens alla hörn. Hoppades på bara glada nyheter. 

Njöt i fulla muggar och kände mig glad och nöjd när det var dags att väcka de små till dagens äventyr i det fantastiskt härliga vårvädret. Jag fick en försmak av sommaren.......och hoppas på många soliga dagar.

Hjälpsamhet

6 dagar senare.. Mammaaaa!!! Jag vill gå ut nu! -Ja vänta lite, jag måste bara duka av frukosten och ta på mig kläderna. Du har ju också fortfarande pyamasen på dig och borstat tänderna har du inte heller gjort.       -Men mamma jag vill gå ut och köra trampebil, får jag det mamma?

Mamman ilar upp för trappan hack i häl på barnet som med bestämda, om än något vingliga, steg trampar de 17 stegen upp till andra våningen och tandborstningen. De hjälps åt med kläderna och ser till att inte trassla in sig i slangen. Barnet är ivrigt, liksom mamman som längtar ut i vårvärmen och till de väntande löven som måste krattas upp. Leendena sprider sig över deras ansikten när de arrangerar den tillfälliga upphängningsanordningen av plastbehållaren som ju sitter fast i andra änden av slangen. -Sådär en snygg lila liten påse upphängd i ett skärp snett över axeln och bröstet. I påsen stoppar vi den andra plastbehållaren vars innehåll ingen annan ska behöva titta på och också för att rädda den från att bli överkörd av trampebilens däck.

Väl ute, utan rullstol, som vi nu anser att vi klarar oss bäst utan, letar vi rätt på den röda lilla trampbilen. Barnet sätter sig tillrätta med ett brett leende över hela ansiktet, mamman greppar krattan och förmanar med de vanliga orden om att ta det försiktigt och se sig för men också med en påminnelse om den lilla lila påsen som dinglar vid benet. Barnet trampar iväg, vänder sig om och ber mamman hämta solglasögonen, de med spiderman på. Mamman kommer på sig själv med att dra en lätt suck när hon ställer ifrån sig krattan igen,  men snart vänder hon på klacken och hämtar solglasögonen, nöjd över att faktiskt kunna hjälpa till. Mamman sätter försiktigt glasögonen på barnets lilla söta näsa och tillsammans skrattar de i vårsolen när barnet vinkar och trampar vidare.

 

Många timmar senare när det är dags att gå och lägga sig, bubblar barnet av allt som hänt under dagen, barnet skrattar och berättar, mamman ler och glädjs med barnet, men får säga till på skarpen att stänga munnen när ansiktet måste tvättas med tvål för att få bort all lort. Barnet grimaserar men skrattar ändå.

Mamman ger barnet en stor bamsekram och känner sig nöjd när hon placerat barnet framför bolibompa och går för att fixa kvällsmat, samtidigt tänker hon -lortiga barn är lyckliga barn! Lyckliga barn är lyckliga mammor!!!

Hjälplöshet!

Barnet kvider lite i sömnen, pendlar lite mellan vakenhet och sömn. Mamman stryker den lille ömt över kinden, - det går snart över, somna du om så ska du se att det är borta imorgon. Mamman kollar att slangar inte har vikts eller skaver någonstans, mamman kollar att förbandet sitter rätt och att byxorna inte klämmer åt.

Kvidandet tilltar och barnet ber om smärtlindring, nu mera vaken. Mamman försöker trösta eftersom hon vet att barnet redan fått maximalt med smärtlindring. Mamman ordnar med kuddarna och täcket, kollar slangar och förband ännu en gång för att se vad det kan vara, hon hittar inget. Barnet blir otåligt och klagar över smärta.

Snart skriker barnet rakt ut, mamman och pappan försöker trösta, försöker vagga, försöker göra det så bra som möjligt för barnet, med alla knep de känner till. Inget tycks hjälpa, och barnets klagan är det enda som hörs i det för övrigt sovande huset.

Barnet gråter nu, helt utom sig, mamman och pappan ser hur rädslan avspeglar sig i barnets ögon, -det gör ont mamma, det gör ont! -Såja Schhhh vyssjar mamman där hon sitter i soffan och vaggar barnet och försöker lugna. Försöken känns lama och tröstlösa då det inte finns något mamman och pappan kan göra.

-Maaaammmmmaaa FIIIXXXAAA! Barnet nu helt utom sig, biter sig i armen, slår sig i ansiktet med båda händerna, då smärtan blir näst intill outhärdlig, mammans kinder är helt våta av tårar, sina egna och barnets.
 -Mamma kan inte fixa, viskar hon, mamma kan inte fixa, önskar att hon kunde ta över smärtan från barnet. För att för en stund kunna undgå skräcken som lyser i barnets ögon, och för att slippa känna hjälplösheten som etsat sig fast i mammans inre och tar över allt sunt förnuft.

Som i ett trollslag avtar barnets klagan, skräcken ebbar ut och barnet slappnar av i mammans famn. Smärtan försvinner plötsligt, barnet somnar snart gott igen, det enda som minner om barnets kamp är de våta ögonfransarna som vilar mot kinderna. Bröstkorgen höjs och sänks rytmiskt igen. Mamman ligger förstås vaken länge, upplever igen barnets skräck och sårbarhet, sin egen hjälplöshet, men det enda som syns är tårarna som fortfarande rinner.

Nästa morgon är det glädjen hos barnet som får mamman att känna sig stark igen, när allt det onda är som bortblåst och mamman nu kan hjälpa till igen.

Om bara fyra dagar!

Om bara fyra dagar fyller mina minsta bustroll fem år. De fyller ett halvt decennium!!!! Kan verkligen inte fatta att de är så stora. När jag tänker på andras femåringar så känns det som om de är så mycket äldre och så mycket större än mina två småttingar, som fortfarande bara har nått en meter över havet och väger som åtta påsar socker.Till skillnad från dagen då de föddes för nästan exakt fem år sen, en ganska kylig, väldigt tidig torsdagsmorgon. Kvart över fyra kom den första, som då bara vägde lite drygt en påse socker och arton minuter senare kom den andra några sockerbitar tyngre än den första och ingen av dem nådde ens en halv meter över havet.  Lika söta som åtta påsar socker är de också, i alla fall när de sover, eller för all del, när det är något de vill......

För vilja, det finns vill jag lova, i allt för stor mängd som vill fram på samma gång. Vilja är en fantastisk egenskap men inte när båda vill, olika saker, samtidigt, och helst nu, på en gång. Det där med kloning kanske inte är en så dum idé, om man kan få det att gälla enbart för mammor, mammor som brottas med barns väldigt stora starka viljor.

Just den här femte födelsedagen ser jag fram emot med extremt blandade känslor. Jag ser fram emot glädjen hos småfolket när de får sina presenter, och hur lyckan lyser om dem när mormor och morfar och farmor och farfar och kusinerna och fastrarna och alla de andra kommer bara för deras skull. Upprymdheten som avspeglar sig så starkt i deras ögon. Jag ser fram emot att de blir äldre, växer upp och utvecklas. Jag är nämligen så himla nyfiken på vad det blir av dem när de blir stora, om jag kommmer att bli farmor, om lilla M fortfarande älskar rosa och fluffiga saker, om lilla T kommer fortsätta med det han utan tvekar älskar mest idag, det vill säga allt som har fyra hjul, eller om de blir helt tvärt om. Jag längtar helt enkelt efter att få se dem växa upp. Fast ibland vill jag att de ska förbli små, det är så himla svårt att ha en tjugoåring som är en och åttio lång med en vikt på flera säckar socker och har basröst, i knät och läsa saga. Ibland skulle jag verkligen bara vilja pausa, för att sedan kunna snabbspola alla dispyter om vilka skor som ska på och att leksakerna ska städas upp.....

De blandade känslor jag känner beror också till stor del på att lilla T ska in och opereras på sin födelsedag. Han har varit med om otaliga operationer under sina fem år, jag har tappat räkningen, och jag brukar inte vara särskilt orolig. Men den här gången känns annorlunda. Detta är en operation vi vetat om i fyra år, elva månader, tre veckor och tre dagar, att den skulle göras, men vi har inte vetat exakt när och det är en operation vi sett fram emot. Nu när vi vet exakt när, känns det inte ett dugg bra att den blir just nu, på hans femte födelsedag. Han har förmodligen flertalet operationer framför sig i sitt liv, mer eller mindre planerade, och han har förhoppningsvis betydligt fler födelsedagar att se fram emot. Men det känns ändå surt på något sätt. Kanske min längtan att få se mina barn växa upp är så stark hos mig eftersom jag vet hur snabbt alla planer man har kan kastas omkull och eftersom jag vet hur lite som krävs för att ett barn inte ska få uppleva så många härliga födelsedagar, som varje barn har rätt till.

Egentligen tror jag nog inte att något ska inträffa som inte borde inträffa just den här gången, för det har ju gått bra nästan alla andra gånger, men jag har målat in mig i ett hörn, med den största av alla fula djävular på väggen bakom mig.......han viskar en massa dumheter ibland. Jag är inte orolig för operationen i sig för de går sällan illa, utan jag misstror narkosläkaren lite, den stackaren, han (eller hon) vet förmodligen inte ens om ännu att det är just min lilla T han ska ansvara för på måndag, och jag tycker att alla läskiga bakterier som visar sig överallt och är svårstoppade nog bör göra sitt allra bästa för att hålla sig undan från operationssalen.

Trots allt känner jag ju min lilla T väldigt väldigt bra och som jag redan sagt har han ju en vilja som inte är att leka med. Så därmed bestämmer jag mig för att det nymålade golvet har torkat och promenerar således bort från mitt "djävulshörn" så att jag inte längre kan höra hans viskningar, och litar till att narkosläkaren är någon som lilla T träffat förut och att lilla T också plockar fram sin vilja som jag VET att han har.

Så nu kan jag återigen se fram emot småfolkets femte födelsedag med all den glädje den är värd. Vi ska kalasa hela helgen och kanske lite på måndag annars får vi väl göra det på tisdag eller onsdag eller nästa år på deras sjätte födelsedag. =)

Fasiken vad bra jag har det.....

Ja, så är det faktiskt. Jag kan räkna upp otaliga punkter som bevis på att jag har det underbart, fantastiskt härligt. Jag kan börja här och nu.

Sitter bekvämt tillbakalutad i soffan med denna lilla värmedyna till laptop i knät, skriver precis vad som faller mig in samtidigt som Stora P kommer med kvällsmat som idag består av en folköl delad på två och en ölkorv. T sitter tätt uppkrupen bredvid mig och tittar på TV. Småfolket sover sött i sina sängar, och vi som fortfarande är vakna lyssnar till vinden som viner likt höststormarna runt husknuten. Våren kämpar för att vinna över den långa kalla vintern. Och jag känner att den nästan har lyckats.

Men innan jag kunnat sjunka ner i soffhörnan har jag givetvis fått den äran att vara med om en hel hög med olika trivsamma situationer. Bara det att tidigt på morgonen bli väckt av fågelkvitter. Fåglar som nästan väsnas lite i sin iver att överrösta vinterns tystnad och varandra i morgonsolens första strålar någon gång strax före sex. Sedan, med den överväldigande känslan friskt i minnet, smyga ner i köket och brygga lite kaffe att smutta på medans jag fixar mig för dagen. Make på som vissa av mina vänner hade sagt. Sedan fortsätter jag tyst på tå in i sovrummen där mina barn fortfarande snusar. Som små änglar ser de ut, och man kan ju undra varför jag ska smyga på tå när syftet är att väcka de små liven till en ny dag med nya äventyr.

Efter en lyckad morgonstund hemma och barnen är i tryggt förvar på sina respektive dagis och skola, styr jag kosan mot den stora staden, närmare bestämt Landala, en liten oas mitt i centrum. Jag har den stora förmånen att kunna köra min egen bil och lyssna till vilken radiokanal och musik jag vill. Väl där möts jag av mina fantastiska kollegor, härliga kunder, nybryggt kaffe och massor av väldoftande bakverk. Jag har en arbetsdag full av fart och fläkt, fylld med många skratt och roliga historier. Känner mig oftast väldigt nöjd med min dag när jag åter vänder hemåt, glad att få en stund för mig själv i bilen.

Nästan varje dag när jag kommer hem, doftar det underbart av makens oerhört avancerade kockkunskaper i vardagsmatlagning. Just idag när jag klev in genom dörren slogs jag av en underbar pannkaksdoft med tillhörande ärtsoppa. Trots att det inte är torsdag. Därmed får jag den fantastiska upplevelsen att nästan varje dag kunna sitta ned tillsammans med hela min familj och inta en god måltid, innan kvällsbestyren tar vid. Vi pratar och skrattar och kan äta oss mätta varje dag, med nästan vad vi vill. Har vi det inte bra så säg.

Efter maten tar jag med glädje hand om disken, det blir en lätt match tack vare den finurliga diskmaskinen. Det finns så många finesser som man kan använda sig av i sitt vardagliga liv som förenklar och underlättar, som de flesta av oss tar för givna, men som långt ifrån alla har förmånen att ha i sin ägo. Diskmaskinen är bara ett exempel. Sedan lyssnar jag till barnens tjoande ett slag innan jag ropar på dem och annonserar ut att det varma härliga badvattnet nu är upptappat i karet och att det bara är att hoppa i. Så blev vi rena, väldoftande och insmorda i fantastiska krämer även idag.

Kryper strax ihop hos de minsta för att läsa dagens saga, vi pratar en stund, klappar på ryggen, stoppar om det sköna täcket och letar efter gosedjur och snuttefiltar. Sen har jag då kommit till denna ljuva stund på dygnet, mitt emellan mina ögonstenars insomnande och min egen dygnsvila. Den jag bekvämt kan ägna mig åt i min mjuka varma säng i mitt ombonade hus i ett väldigt trivsamt område, strax utanför stan. Jag har en gräsmatta, eller i alla fall något som kommer att bli en gräsmatta om några veckor, där mina barn kan springa barfota och leka om sommaren. Och snart, snart har det blivit riktig vår så visst fasiken har jag det bra.......