Tiden har stannat.

Jag har för första gången på väldigt länge upplevt att tiden stått still. Då menar jag verkligen att den stått still. För det mesta tycker jag ju att tiden rusar och att dygnet borde ha fler timmar. Sisådär en sex-sju timmar till tror jag hade varit lagom. Två timmar extra varje dygn för att hinna med alla måsten och jobbrelaterade ting som varje dag bär med sig. Två timmar till för att kunna umgås med småfolket och stora P och kanske hinna spela det där pedagogiska spelet jag köpte åt dem i julklapp och som fortfarande ligger ouppackat i lådan, och två-tre timmar till för att uppnå full effekt av nätternas drömsömn, djupsömn och remsömn och allt vad det heter, för att kunna vakna utvilad varje morgon och ge varje ny dag de bästa förutsättningar för att bli en ännu bättre dag. Detta såklart i den bästa av världar. Jag har dock insett faktum, som att denna önskan kan nog inte ens anden i flaskan uppfylla åt mig, hur noga jag än gnider lampan.

 Igår fick jag dock erfara hur det känns när tiden står still. Det var en väldigt bra känsla måste jag säga, jag trivdes med den, trots att den för mig var obekant, jag skulle än dock lätt kunna vänja mig vid att ha känslan lättillgänglig på min högra axel för att kunna plocka fram den när jag behöver det.

Jag hade stämt lunchträff med en väldigt god gammal vän. Jag kallar henne fina L. Vi hade vetat om varandras existens i ungefär sju-åtta år, innan vi plötsligt en dag, under första adventsfirandet i skolan i åttonde klass, fann oss sitta bredvid varandra längst fram där det första ljuset skulle tändas i adventsljusstaken. Av någon anledning skulle just jag tända ljuset (har ingen som helst aning om vad jag skulle kunna ha gjort för att förtjäna detta stora) men där fanns inga tändstickor. Då i precis rättan tid sträckte fina L fram en tändare åt mig. Bara högre makter vet var hon fick den ifrån, för hon har aldrig varit någon smygrökare och är det, så vitt jag vet, inte idag heller. Sen den dagen var vi oskiljaktliga. Vi gick inte i samma klass men när helst vi hade rast samtidigt sågs vi bredvid varandra. Man frågade inte längre -Var är Anna Jansson (som jag hette som ogift) utan man frågade snart var är Anna och fina L. Vi blev som ett, som ler och långhalm, som Kalle stropp och Grodan boll, som Piff och Puff, ja ni fattar, det gick inte att säga det ena namnet utan att det åtföljdes av det andra. Vi var som de flesta tjejer i den åldern är, lyssnade på kärleksballader om och om igen, trånade efter någon snygg kille, det fanns bara en modell på jeans som gällde (LEVI`S 501 så blekta att de nästan var vita) och var ute och åkte moppe (kanske inte de flesta tjejer som åker moppe men vi gjorde det). Vi delade allt i ungefär två år, två år  som givit mig en hel hop minnen som just väckts till liv efter år av glömska.

Vi började gymnasiet, blev "stora", hade valt olika inriktningar och fick därmed nya vänner som då blev viktigare och som bättre passade in i det nya liv vi levde som gymnasister. Vi hade dessutom varsin pojkvän som konstigt nog inte kände varandra och som nog då var högre status än en kompis. Till slut hejade vi bara på varandra när vi möttes i korridoren och efter studenten såg vi inte röken av varandra. Jag tror inte någon av oss tänkte särskilt mycket på det då, det var bara så livet var.

Så en dag för något år sen fick vi kontakt igen, fattade först inte att det var fina L eftersom vi tjejer ofta byter våra efternamn i samband med giftermål, så jag ställde en försiktig fråga och fick ett lika försiktigt svar.  Vi började prata så smått med varandra även om det bara var genom nerskrivna ord på en dator, ivägskickade genom cyberrymden, oerhört opersonligt och svårtolkat om man inte känner varandra väldigt väl. Efter det har vi försökt få till en liten träff, bara fina L och jag.

Så igår var det dags! Vi hade bestämt tid och plats och det var nästan att jag var på vippen att säga att jag skulle ha en röd ros i knapphålet för att hon skulle känna igen mig, måste ju erkänna att fårorna i ansiktet är något djupare, skrattrynkorna runt ögonen något fler, de grå hårstråna väldigt tydliga och många när jag hoppat över min tid hos frissan och midjemåttet självklart ett par centimeter större efter tre barn. Det hade ju faktiskt gått tjugo år sen vi var de allra bästa bästisar. Tjugo år är en lång tid, mer än hälften av vad vi levt, så det var givet att jag faktiskt hade lite fjärilar i magen och undrade om det skulle bli sådan där pinsam tystnad för att vi inte visste vad vi skulle prata om.

Jag var först på plats, stod och väntade och spanade ut över folkmassan, ställde mig så att jag kunde ha koll på entrédörrarna och rulltrapporna utan att omedelbart synas själv. Kände mig som en detektiv på privatspaning. Så fick jag syn på fina L, långt upp i rulltrappan på flera hundra meters avstånd ( okej, jag överdrev lite, men det var ganska långt och det lät bra att skriva flera hundra) och det fanns inga tvivel om att det var hon, och jag fick snart bekräftelse på att även hon kände igen mig eftersom en arm höjdes i en ivrig vinkning.

Vi satt och käkade vår kyckling och pratade i munnen på varandra i tre timmar innan våra barn började sakna oss och vi kände oss tvungna att bryta upp. Under dessa tre timmar, trots att de nog var de tre snabbaste timmarna i mannaminne, upplevde jag det som om tiden  stod still. Vi tog helt enkelt  bara vid där vi slutade för tjugo år sedan. 

Vi skildes åt och lovade att det inte skulle dröja 20 år till nästa gång och vi enades om att det nog var bra att vi inte kunde fortsätta vårt lunchande för det vore ju synd att prata slut alla samtalsämnen med en gång. Jag åkte hem med en smått euforisk känsla, hade fina L på näthinnan hela vägen hem och om jag inte missminner mig så han jag få lite drömsömn den natten, där givetvis VI var starka frontfigurer.

Det är så hälsosamt och stärkande i fjällen!

Nyss hemkommen från en fantastisk skidresa, med snötäckta fjäll, ångande varm choklad med fluffig vispad grädde, knarrande iskall snö under pjäxorna och härliga bastubad med tillhörande kall öl fram på kvällskvisten.

Visst låter det härligt! Det var precis så härligt som man kan ana sig till att det kändes för oss som faktiskt fick uppleva det. Det var faktiskt ännu lite härligare, lite bättre, när vi föräldrar fick se våra underbara barns rosenröda, frostbitna kinder, hur de andfått stammade fram sina upplevelser från Trollskogen och hur de hoppade av upphetsning för att de inte fort nog kunde komma iväg upp i backen igen och visa oss de hemliga vägarna i skogen. Hur de större barnen skulle ha med oss till hoppen och vi skulle filma deras fantastiskt långa och höga hopp. De bedyrade att de nog hade hoppat säkert fem meter....... Det blev ännu lite bättre när även jag kunde susa ner för backen och känna vinden bita i kinderna och hur nästippen blev frusen och så där snyggt illröd. Det var alldeles, alldeles underbart att kunna vara ute en hel dag utan alla vardagliga bekymmer och förpliktelser. När kvällen kom och barnen hade somnat förhållandevis tidigt, trötta som de var efter en hel dags skidåkning, och jag kunde krypa upp i soffhörnet med mysbyxor, ett glas rött, maken och goda vänner, ja då känner man att livet är bra.

Jag älskar skidåkning, jag älskar atmosfären, lugnet, liftarnas entoniga surrande, svischandet när skidorna skär genom snön, njutningen av en kopp rykande varm choklad (eller för den delen en öl om man befinner sig i en situation där det passar sig), korvgrillning över öppen eld i backen, känslan i benen när man stått på och åkt de snyggaste svängarna man kan hela vägen ner. Ja, jag älskar till och med svetten som på något märkligt sätt lyckas tränga fram under alla kläder även vid sträng kyla. Jag skulle nog säga att skidåkning är den BÄSTA semestern.

Jag gillar ju såklart semester i största allmänhet, i alla fall just när man befinner sig på sitt resmål. Vägen dit är ju dock inte spikrak och den kräver noggrann planering. Under den här resan har vi varit ett sällskap om tio personer, där endast fyra av oss uppnått vuxen ålder, två av oss börjar närma sig tvåsiffrigt och de sista fyra har uppnått en sammanlagd ålder av arton år. (För er som mot förmodan inte orkar tänka ut hur gamla barnen var, så finns det längst ner i den här krönikan ett facit.) Dessa tio individer har samsats på ungefär sjuttiofem kvadrat, där vi har ätit tillsammans, sovit, lekt och badat bastu. Så den krokiga vägen dit började ju redan flera veckor före avfärd i form av:
1) Matlagning för att slippa tillbringa timmar med att laga mat varje dag. (Och för att slippa ta med hela lagret av kryddor)
2) Tvätta för att ha allt rent som man kan tänkas behöva.(och tvätta igen eftersom någon hann använda något som jag hade för avsikt att packa ner)
3) Listskrivning för att inte glömma någon livsnödvändig sak som till exempel skavsårssalva.(För det finns nog inte att få tag i där)

Är man en familj om fem individer, är det väldigt mycket saker som ska med när man ska åka på vintersemester. Väskorna var fyllda till bristningsgränsen och bilen väldigt välpackad, men varje sak VAR LIVSNÖDVÄNDIG! I alla fall om man ska tro den som packade väskorna. (Om den lite mer korrekta sanningen ska fram, så borde nog stora P packa allas väskor, för han är den ende som inte packar upp rena kläder igen när vi kommer hem! Och det beror inte på att han förbrukar mer, å andra sidan hade nog vissa av oss fått frysa alldeles förfärligt om han hade packat våra väskor efter sin egen kropp.) Man är helt färdig när äntligen dagen D infinner sig och man ställer klockan tidigt för att småfolket förhoppningsvis ska hålla sig lugna några timmar i bilen. Hela kroppen är fylld av förväntan.

Sedan går den där veckan oerhört fort och det blir dags att trycka ner alla saker man släpat med sig i väskorna igen. Skillnaden är att nu luktar kläderna något unket, är lite fuktiga fortfarande och man viker inte lika omsorgsfullt allt som ju ändå ska tvättas när man kommer hem. Maten är förhoppningsvis uppäten och därmed blir det något bättre med plats på hemvägen.

Väl hemma igen och man har åkt bil i många timmar med ett visst vemod krypandes i hela kroppen startar kapplöpningen igen. Nu gäller det att hinna plocka upp allt och få det tvättat och torrt igen innan arbetet börjar på måndag. Den här gången hade vi turen att åka hem på lördagen, så ni kan ju gissa er till vad vi gjorde hela söndagen. Till slut, sent på söndagkvällen var allt tvättat och torrt och det återstod bara att lägga tillbaka allt på sin plats i lådor och skåp. Det kan vara något av det tråkigaste som finns så med utmattning som undanflykt lät jag det ligga i prydliga högar på vardagsrumsbordet ända tills på onsdagen.
Jag har faktiskt fortfarande necessären med alla nödvändiga skavsårsplåster och huvudvärkstabletter ouppackad i badrummet, försöker förmodligen hålla kvar känslan av ledigt så länge det bara är möjligt.

Så kommer man då tillbaka till jobbet, har förlikat sig med att allt det härliga har ett slut men ganska nöjd ändå med att vara tillbaka. MEN......... Ja ni vet hur det är när man varit borta, det behöver jag inte ens gå in på. Då just i det ögonblicket undrar jag om det är värt allt besväret att ha semester.

Hur som helst, efter en vecka på jobbet har jag kommit ikapp det mesta och vardagen tar över allt mer. Nu bleknar känslorna av skidsemester bort och blir till en massa fina minnen som jag kan plocka fram när helst jag vill och dela med min familj och mina vänner. Trots allt tycker jag att det är SÅ VÄRT DET att jag redan börjar planera nästa års semester och målet är att en dag kunna ta med hela familjen till alpernas höjder och ge mina barn den ultimata känslan av skidåkning.


Facit: 4 vuxna, 2 barn nyss fyllda nio, 2 barn nyss fyllda fem och 2 barn snart 5 år

Wiiiiiiiii!

Å vilken trettondag! Snöflingor i miljarder som fullkomligt rasar ner mot den redan snötäckta marken, allt bäddas in igen i ett härligt vitt vintertäcke. Stora P och småfolket som jag redan vid tiosnåret kastade ut för att skotta undan all snön som föll i natt, hinner inte skotta och sopa i samma takt som den nya trillar ner. Det var längesedan jag såg ett sådant snöfall.

Själv har jag traskat runt härinne i den torra sköna värmen och städat bort alla spår av julen. Eller förresten spår i form av granbarr lär jag väl hitta även till midsommar, men det synliga är i alla fall borta nu.

Har ägnat resten av dagen med att faktiskt ägna mig helhjärtat med mina härliga småfolk. Först spelade jag och stora P Twister med de minsta. Stora P och jag skrattade så vi tjöt när det till slut bara var han och jag kvar. Vänster hand på grön, höger hand på gul, vänster fot på blå och höger fot på gul. Lilla M snurrade på visaren och delade ut order till höger och vänster, bokstavligt talat. Kan varmt rekommenderas även när det vankas "vuxenröj".

När kvällen kom och de små hade lagt sig i sina renbäddade sängar, frågade jag T vad han ville att vi skulle göra. Efter mycket tänkande och velande fram och tillbaka önskade han att vi skulle ut och åka bil!!!!! -Vart då hade du tänkt dig? undrade jag lite försiktigt. - Jag vet inte, kanske till ditt jobb, du kan ju göra lite fakturor eller nå´t. Svarade T. -Nej, vet du vad! Kontrade jag. -Nu är jag ledig och vill göra något med dig, och du vill åka till mitt jobb!? -Ja, jag vill ut och åka bil, eller så kan vi baka, och då kan vi åka till affären och köpa jäst först. Sade T. -Men är det bara bil du vill åka så har du valt en väldigt dålig dag för just detta, eftersom det snöar rekordmycket ute, svarade jag och bad honom hitta på något som vi kunde göra här hemma.

Valet föll så småningom på att spela Wii. Jag tyckte det lät som en ganska bra idé och slog mig ner i soffan och började bekanta mig med spelkonsolerna och knapparna. Jag tvingades såklart be T att förklara för mig vad jag skulle göra och hur jag skulle göra och när jag skulle göra det. Han fick välja spel och till slut blev det Donkey Kong, det allra nyaste, vad jag kunde förstå av sonens ivriga, men något osammanhängande försök till förklaring om vad det hela skulle gå ut på.

Jag tänkte att det här ska nog gå bra ändå, jag har ju spelat både nintendo (ungefär år 1985), playstation (givetvis några år senare) och gameboy och så himla stor skillnad kan det ju inte vara. Guitar Hero blev jag ju en fena på så nu kör vi så det ryker tänkte jag.

T kastade sig in i spelet någonstans mot slutet av alla nivåer, det var så långt som han och hans kompis hade kommit sedan julafton, och jag fattade ABSOLUT INGENTING. Jag skulle hoppa, klättra, banka, stampa blåsa, flyga, "skjuta" och till och med krypa genom hemliga gångar och upp i ingenmansland, till nivåer man inte kunde se. Faror lurade över, under, bakom och kom flygandes från tomma intet. Jag skulle samla bananer, bokstäver, pusselbitar och liv. Till en början var jag helt världelös, i alla fall om man ska tyda de ljud sonen gav ifrån sig när jag inte hann med honom eller trillade ner för att jag tryckte på fel knapp så att jag slog en kullerbytta istället för att blåsa på en utblommad maskros. Till slut visade T mig att jag kunde hoppa upp på hans rygg och låta honom hoppa och banka och slå sönder stora stenblock och varelser som kom farandes. Skönt tänkte jag nu slipper jag slösa fler liv, och jag insåg att jag redan fångats av spelets genomgående regler, att överleva och bli rik på diverse saker samtidigt som man övervinner fiender av olika slag, som alla har olika kvalifikationer. För att sedan kunna ta sig vidare en nivå och klara svårare och svårare hinder. Till slut har man besegrat alla och räddat prinsessan. Nu var det väl inte en prinsessa som skulle räddas i just det här spelet men principen är densamma. Den starke riddaren räddar den vackra prinsessan i nöd.

Donkey Kong i Country returns för Wii

Jag förstår verkligen varför barn och vissa vuxna fångas så enormt och sitter fast timtals med en spelkonsol i handen och blicken fastklistrad vid TVrutan. Till slut fick jag kläm på de flesta knappar och de flesta konster som min figur kunde utöva, men jag måste ändå beundra barnen som sägs ha sämre simultankapacitet än oss vuxna, för de är enormt mycket skickligare än jag på att få fingrarna att röra sig på rätt sätt och att trycka ner olika knappar samtidigt och i exakt rätt tiondels sekund för att klara av ett svårt hopp och samtidigt fånga ett liv i form av en röd ballong.

Barn tänker precis som tevespelen, (eller så är tevespelen utformade efter barns hjärnor) det gör tydligen inte jag längre, ansåg ändå innan sonen började med olika sorters spelande att jag hade lite koll. Det har jag nu också, men med betoningen på LITE. Men hade jag haft tiden skulle jag kunnat fastna precis lika mycket som barnen, och behövt en äggklocka som ringer efter en timme.

Nåväl, vi hade en ganska trevlig stund tillsammans jag och T, även om han nog tyckte att morsan var i kassaste laget, jag måste säga att jag beundrar hans tålamod. Han började till och med om från nivå ett, första banan, för att jag skulle ha en chans att hänga med. En stor eloge till honom.

Men jag har inte varit utanför dörren på hela dagen, mer än en tur till soptunnan iklädd träskor, (inte helt lyckat när det fallit sisådär två decimeter snö) och jag saknar luften, så jag kommer att fortsätta slänga ut småfolket då och då, för jag vet ju att man mår mycket bättre när man sedan kommer in igen.

Wiiiiiiii för att åka pulka i backen istället!