Visst låter det härligt! Det var precis så härligt som man kan ana sig till att det kändes för oss som faktiskt fick uppleva det. Det var faktiskt ännu lite härligare, lite bättre, när vi föräldrar fick se våra underbara barns rosenröda, frostbitna kinder, hur de andfått stammade fram sina upplevelser från Trollskogen och hur de hoppade av upphetsning för att de inte fort nog kunde komma iväg upp i backen igen och visa oss de hemliga vägarna i skogen. Hur de större barnen skulle ha med oss till hoppen och vi skulle filma deras fantastiskt långa och höga hopp. De bedyrade att de nog hade hoppat säkert fem meter....... Det blev ännu lite bättre när även jag kunde susa ner för backen och känna vinden bita i kinderna och hur nästippen blev frusen och så där snyggt illröd. Det var alldeles, alldeles underbart att kunna vara ute en hel dag utan alla vardagliga bekymmer och förpliktelser. När kvällen kom och barnen hade somnat förhållandevis tidigt, trötta som de var efter en hel dags skidåkning, och jag kunde krypa upp i soffhörnet med mysbyxor, ett glas rött, maken och goda vänner, ja då känner man att livet är bra.
Jag älskar skidåkning, jag älskar atmosfären, lugnet, liftarnas entoniga surrande, svischandet när skidorna skär genom snön, njutningen av en kopp rykande varm choklad (eller för den delen en öl om man befinner sig i en situation där det passar sig), korvgrillning över öppen eld i backen, känslan i benen när man stått på och åkt de snyggaste svängarna man kan hela vägen ner. Ja, jag älskar till och med svetten som på något märkligt sätt lyckas tränga fram under alla kläder även vid sträng kyla. Jag skulle nog säga att skidåkning är den BÄSTA semestern. Jag gillar ju såklart semester i största allmänhet, i alla fall just när man befinner sig på sitt resmål. Vägen dit är ju dock inte spikrak och den kräver noggrann planering. Under den här resan har vi varit ett sällskap om tio personer, där endast fyra av oss uppnått vuxen ålder, två av oss börjar närma sig tvåsiffrigt och de sista fyra har uppnått en sammanlagd ålder av arton år. (För er som mot förmodan inte orkar tänka ut hur gamla barnen var, så finns det längst ner i den här krönikan ett facit.) Dessa tio individer har samsats på ungefär sjuttiofem kvadrat, där vi har ätit tillsammans, sovit, lekt och badat bastu. Så den krokiga vägen dit började ju redan flera veckor före avfärd i form av:
1) Matlagning för att slippa tillbringa timmar med att laga mat varje dag. (Och för att slippa ta med hela lagret av kryddor)
2) Tvätta för att ha allt rent som man kan tänkas behöva.(och tvätta igen eftersom någon hann använda något som jag hade för avsikt att packa ner)
3) Listskrivning för att inte glömma någon livsnödvändig sak som till exempel skavsårssalva.(För det finns nog inte att få tag i där)
Är man en familj om fem individer, är det väldigt mycket saker som ska med när man ska åka på vintersemester. Väskorna var fyllda till bristningsgränsen och bilen väldigt välpackad, men varje sak VAR LIVSNÖDVÄNDIG! I alla fall om man ska tro den som packade väskorna. (Om den lite mer korrekta sanningen ska fram, så borde nog stora P packa allas väskor, för han är den ende som inte packar upp rena kläder igen när vi kommer hem! Och det beror inte på att han förbrukar mer, å andra sidan hade nog vissa av oss fått frysa alldeles förfärligt om han hade packat våra väskor efter sin egen kropp.) Man är helt färdig när äntligen dagen D infinner sig och man ställer klockan tidigt för att småfolket förhoppningsvis ska hålla sig lugna några timmar i bilen. Hela kroppen är fylld av förväntan.
Sedan går den där veckan oerhört fort och det blir dags att trycka ner alla saker man släpat med sig i väskorna igen. Skillnaden är att nu luktar kläderna något unket, är lite fuktiga fortfarande och man viker inte lika omsorgsfullt allt som ju ändå ska tvättas när man kommer hem. Maten är förhoppningsvis uppäten och därmed blir det något bättre med plats på hemvägen.
Väl hemma igen och man har åkt bil i många timmar med ett visst vemod krypandes i hela kroppen startar kapplöpningen igen. Nu gäller det att hinna plocka upp allt och få det tvättat och torrt igen innan arbetet börjar på måndag. Den här gången hade vi turen att åka hem på lördagen, så ni kan ju gissa er till vad vi gjorde hela söndagen. Till slut, sent på söndagkvällen var allt tvättat och torrt och det återstod bara att lägga tillbaka allt på sin plats i lådor och skåp. Det kan vara något av det tråkigaste som finns så med utmattning som undanflykt lät jag det ligga i prydliga högar på vardagsrumsbordet ända tills på onsdagen.
Jag har faktiskt fortfarande necessären med alla nödvändiga skavsårsplåster och huvudvärkstabletter ouppackad i badrummet, försöker förmodligen hålla kvar känslan av ledigt så länge det bara är möjligt.
Så kommer man då tillbaka till jobbet, har förlikat sig med att allt det härliga har ett slut men ganska nöjd ändå med att vara tillbaka. MEN......... Ja ni vet hur det är när man varit borta, det behöver jag inte ens gå in på. Då just i det ögonblicket undrar jag om det är värt allt besväret att ha semester.
Hur som helst, efter en vecka på jobbet har jag kommit ikapp det mesta och vardagen tar över allt mer. Nu bleknar känslorna av skidsemester bort och blir till en massa fina minnen som jag kan plocka fram när helst jag vill och dela med min familj och mina vänner. Trots allt tycker jag att det är SÅ VÄRT DET att jag redan börjar planera nästa års semester och målet är att en dag kunna ta med hela familjen till alpernas höjder och ge mina barn den ultimata känslan av skidåkning.
Facit: 4 vuxna, 2 barn nyss fyllda nio, 2 barn nyss fyllda fem och 2 barn snart 5 år
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar