Jag har för första gången på väldigt länge upplevt att tiden stått still. Då menar jag verkligen att den stått still. För det mesta tycker jag ju att tiden rusar och att dygnet borde ha fler timmar. Sisådär en sex-sju timmar till tror jag hade varit lagom. Två timmar extra varje dygn för att hinna med alla måsten och jobbrelaterade ting som varje dag bär med sig. Två timmar till för att kunna umgås med småfolket och stora P och kanske hinna spela det där pedagogiska spelet jag köpte åt dem i julklapp och som fortfarande ligger ouppackat i lådan, och två-tre timmar till för att uppnå full effekt av nätternas drömsömn, djupsömn och remsömn och allt vad det heter, för att kunna vakna utvilad varje morgon och ge varje ny dag de bästa förutsättningar för att bli en ännu bättre dag. Detta såklart i den bästa av världar. Jag har dock insett faktum, som att denna önskan kan nog inte ens anden i flaskan uppfylla åt mig, hur noga jag än gnider lampan.
Igår fick jag dock erfara hur det känns när tiden står still. Det var en väldigt bra känsla måste jag säga, jag trivdes med den, trots att den för mig var obekant, jag skulle än dock lätt kunna vänja mig vid att ha känslan lättillgänglig på min högra axel för att kunna plocka fram den när jag behöver det.
Jag hade stämt lunchträff med en väldigt god gammal vän. Jag kallar henne fina L. Vi hade vetat om varandras existens i ungefär sju-åtta år, innan vi plötsligt en dag, under första adventsfirandet i skolan i åttonde klass, fann oss sitta bredvid varandra längst fram där det första ljuset skulle tändas i adventsljusstaken. Av någon anledning skulle just jag tända ljuset (har ingen som helst aning om vad jag skulle kunna ha gjort för att förtjäna detta stora) men där fanns inga tändstickor. Då i precis rättan tid sträckte fina L fram en tändare åt mig. Bara högre makter vet var hon fick den ifrån, för hon har aldrig varit någon smygrökare och är det, så vitt jag vet, inte idag heller. Sen den dagen var vi oskiljaktliga. Vi gick inte i samma klass men när helst vi hade rast samtidigt sågs vi bredvid varandra. Man frågade inte längre -Var är Anna Jansson (som jag hette som ogift) utan man frågade snart var är Anna och fina L. Vi blev som ett, som ler och långhalm, som Kalle stropp och Grodan boll, som Piff och Puff, ja ni fattar, det gick inte att säga det ena namnet utan att det åtföljdes av det andra. Vi var som de flesta tjejer i den åldern är, lyssnade på kärleksballader om och om igen, trånade efter någon snygg kille, det fanns bara en modell på jeans som gällde (LEVI`S 501 så blekta att de nästan var vita) och var ute och åkte moppe (kanske inte de flesta tjejer som åker moppe men vi gjorde det). Vi delade allt i ungefär två år, två år som givit mig en hel hop minnen som just väckts till liv efter år av glömska.
Vi började gymnasiet, blev "stora", hade valt olika inriktningar och fick därmed nya vänner som då blev viktigare och som bättre passade in i det nya liv vi levde som gymnasister. Vi hade dessutom varsin pojkvän som konstigt nog inte kände varandra och som nog då var högre status än en kompis. Till slut hejade vi bara på varandra när vi möttes i korridoren och efter studenten såg vi inte röken av varandra. Jag tror inte någon av oss tänkte särskilt mycket på det då, det var bara så livet var.
Så en dag för något år sen fick vi kontakt igen, fattade först inte att det var fina L eftersom vi tjejer ofta byter våra efternamn i samband med giftermål, så jag ställde en försiktig fråga och fick ett lika försiktigt svar. Vi började prata så smått med varandra även om det bara var genom nerskrivna ord på en dator, ivägskickade genom cyberrymden, oerhört opersonligt och svårtolkat om man inte känner varandra väldigt väl. Efter det har vi försökt få till en liten träff, bara fina L och jag.
Så igår var det dags! Vi hade bestämt tid och plats och det var nästan att jag var på vippen att säga att jag skulle ha en röd ros i knapphålet för att hon skulle känna igen mig, måste ju erkänna att fårorna i ansiktet är något djupare, skrattrynkorna runt ögonen något fler, de grå hårstråna väldigt tydliga och många när jag hoppat över min tid hos frissan och midjemåttet självklart ett par centimeter större efter tre barn. Det hade ju faktiskt gått tjugo år sen vi var de allra bästa bästisar. Tjugo år är en lång tid, mer än hälften av vad vi levt, så det var givet att jag faktiskt hade lite fjärilar i magen och undrade om det skulle bli sådan där pinsam tystnad för att vi inte visste vad vi skulle prata om.
Jag var först på plats, stod och väntade och spanade ut över folkmassan, ställde mig så att jag kunde ha koll på entrédörrarna och rulltrapporna utan att omedelbart synas själv. Kände mig som en detektiv på privatspaning. Så fick jag syn på fina L, långt upp i rulltrappan på flera hundra meters avstånd ( okej, jag överdrev lite, men det var ganska långt och det lät bra att skriva flera hundra) och det fanns inga tvivel om att det var hon, och jag fick snart bekräftelse på att även hon kände igen mig eftersom en arm höjdes i en ivrig vinkning.
Vi satt och käkade vår kyckling och pratade i munnen på varandra i tre timmar innan våra barn började sakna oss och vi kände oss tvungna att bryta upp. Under dessa tre timmar, trots att de nog var de tre snabbaste timmarna i mannaminne, upplevde jag det som om tiden stod still. Vi tog helt enkelt bara vid där vi slutade för tjugo år sedan.
Vi skildes åt och lovade att det inte skulle dröja 20 år till nästa gång och vi enades om att det nog var bra att vi inte kunde fortsätta vårt lunchande för det vore ju synd att prata slut alla samtalsämnen med en gång. Jag åkte hem med en smått euforisk känsla, hade fina L på näthinnan hela vägen hem och om jag inte missminner mig så han jag få lite drömsömn den natten, där givetvis VI var starka frontfigurer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar