Vår eller vinter, det är frågan!

Snart snart är det den första mars. Den här vintern har varit alltför lång trots att det många år inte blir vinter förrän den första mars och vi enligt metrologerna har en månad vinter kvar innan vi rent teoretiskt kan kalla det vår. Men just i år längtar jag något alldeles förfärligt efter våren och jag tycker mig ibland ana att den står och knackar på dörren.

Jag kan inte exakt säga vad det är som gör att jag förnimmer våren, för det är fortfarande tio minusgrader på morgonen  när jag sticker ut näsan och jag måste därmed skrapa rutorna allt som oftast, det ligger fortfarande snö på hela våran gräsmatta, dock inte så där vit och fluffig utan mer glansig och hård, och det är fortfarande kolsvart klockan sex på kvällen så att jag måste tända lamporna, och jag måste fortfarande tjata på småfolket om termobyxor och långkalsonger men mössan däremot åker i och för sig på av sig själv.

Men kanske det är just det, att det BARA är på morgonen som det är tio minus, att snön ÄR glansig och hård och att det inte är förrän klockan sex jag behöver tända lamporna, som gör att jag kan ana vårens intågande. Varje dag letar jag fler vårtecken för att se om vi inte möjligtvis redan har passerat mars månad, men jag måste säga att jag blivit besviken varenda dag. För hur jag än vrider och vänder på de vårtecken jag ser, säger de mig att vi faktiskt bara är i slutet av februari.Jag har ännu inte sett några snödroppar i grannarnas rabatter och jag har ännu inte sett några tussilago kämpa sig upp genom asfalten ( ja här i Gunnilse växer det tussilago i asfalten och de brukar vara 25 cm höga!!!). Jag har heller inte hört de vanliga vårfåglarna kvittra. Jag har heller inte sett allt för många vårjackor på stan eller motorcyklar på gatorna.

Däremot har jag sett åtskilliga andra saker som jag bara för att hålla humöret uppe kallar vårtecken, trots att de inträffar i februari och således borde kallas vintertecken.
1) Båtmässan har ägt rum med allt kaos vid korsvägen som följer med den, och båtar är väl i högsta grad något som hör våren till.
2) Göteborgs stads Park och Natur är ute och klipper alla träden längs Avenyn och Berzeliigatan som jag färdas på dagligen, och träd är väl något som framför allt alla pollenallergiker förknippar med våren.
3)  Solen ( då den visar sig ) värmer faktiskt lite, i alla fall om man står helt stilla i lä med svarta byxor på sig kan man känna att solen gör låren lite lite varma. Och att man bränner sig på låren första dagen med shorts det känner väl de allra flesta till.
4 ) Det är fullt av grus och sand på stadens alla gator, cykelbanor och trottoarer och den brukar ju som bekant sopas upp någon gång i juni, och då är ju sommaren här, så därför brukar ju sand och grus som dammar ner bilar och de nypputsade svarta stövlarna vara ett säkert vårtecken.

Ja, som sagt jag gör allt som står i min makt att försöka få det att likna vår lite lite lite grann åtminstonde. Idag till exempel fick jag låna grannens fina vovve på en promenad. Jag tog med T och gick till affären. Eftersom jag för det mesta har tillgång till bil och därmed färdas i den, vet jag inte exakt vilka kläder som lämpar sig bäst för en promenad med hund och barn. Tänkte att det kanske är kallt så det är bäst jag tar en tjock tröja över den jag redan hade på mig, men så kom jag ihåg att såna här lite vårlika dagar brukar man ju alltid pälsa på sig lite för mycket så jag bytte till en tunnare tröja och skippade mössan. Handskarna kom jag ihåg för jag tänkte att jag ju måste hålla i kopplet och då kan ju händerna bli kalla och det är ju dumt om det går att undvika.

Vi traskade iväg vovven, T och jag, glada i hågen för att över huvud taget vara utanför ytterdörren och vi bestämde oss för att undvika stora vägen så långt det var möjligt, hoppades ju på att få en skymt av någon vårfågel, eller i alla fall få höra en liten truddelutt när vi skulle gå genom skogen. Döm om min besvikelse när allt jag ser i skogen är snö. is och halka och allt jag hör är vinden som prasslar lite i de torra eklöven från i höstas som kämpar sig kvar på en torr trött gren. Känner plötsligt dessutom hur det faller isande kalla snöflingor på mitt huvud som ju var utan mössa. Vi halkar vidare, inser snart att enda sättet att ta sig fram är att följa vovvens vägval - diket, om vi över huvudtaget skulle klara att hålla oss på benen. Skridskor hade varit en bättre fotbeklädnad än våra vinterkängor.

Snabbast möjligast tog vi oss ner till vägen, T satte sig helt sonika ner på ändan och åkte, jag och vovven tog diket. Inte en vårfågel, inte en solglimt, inte ens en regndroppe utan bara is, snö och isande vind. Så fort jag hade något så när fast mark under fötterna fällde jag upp kapuschongen och drog in händerna så långt det gick in i jackärmarna, trots handskar, och snabbade på stegen för att få upp värmen. Såg på T:s röda näsa att även han frös. Men det skulle han så klart aldrig erkänna eftersom han aldrig tog på sig den extra tröjan jag bad honom göra och jag ångrade att jag själv bytt till den tunnare. Tyckte faktiskt lite synd om både vovven och T när vi gick där på den oerhört smutsiga trottoaren i snålblåsten.

Vi fick uträttat våra ärenden i affären och vände hemåt, som tur var hade vi nu vinden i ryggen och det kändes lite bättre. Vi valde en annan väg hem som var något lättare att gå, men istället för att behöva gå i diket för att kunna ta sig fram hade jag definitivt uppskattat porlande vatten där vi nu gick och kvittrande fåglar högt upp i träden bland grenar som börjat få små gröna musöron. Jag insåg dock att det faktiskt är så illa att det är en bit kvar av vintern innan det blir vår och det är väl bara att göra det bästa möjliga av situationen, vad nu det kan vara, måste erkänna att jag börjar få ont om bra sysselsättning.

Hälsosamt och stärkande i fjällen?

Barfota i gräset och öva
på swingen?

Öppnade förrådsdörren för att ta fram en ny sopsäck till komposttunnan, kastade en blick på skidorna som stod där, tänkte att jag kanske skulle ta med barnen någon mer dag till skidbacken, ögonen vandrade vidare och fann mig själv plötsligt stå och klappa på golfklubborna........ Visst är det nog vår jag vill ha, hur mycket jag än försöker intala mig själv att det är kul med snö och vinter, så vem försöker jag lura egentligen?

En skräckupplevelse!

                                       

Återigen har jag suttit fast i bilkö, det är faktiskt nu för tiden inte särskilt ovanligt att jag gör det eftersom jag oftast styr kosan hemåt någon gång mellan fyra och fem på eftermiddagen tillsammans med de flesta andra som arbetar inne i stora staden Göteborg. Den här torsdagseftermiddagen var det dock ingen vanlig bilkö jag hamnade i.

Rattade runt bilen genom det trånga grå parkeringshuset där jag fått förmånen att hyra en alldeles för dyr parkeringparkeringsplats (men i förhållande till att parkera på gatan är det i det närmaste gratis) och just min plats har någon märkt ut med ett hjärta så den känns ändå rätt för mig. Styrde mitt fordon förbi Konserthuset och vinkade åt Poseidon som för dagen fått en röd halsduk av någon omtänksam själ, körde ner mot Södra vägen och vidare genom Korsvägens myller av blå bussar, gnisslande spårvagnar och stressade fotgängare med sina bylsiga jackor ordentligt knäppta och mössorna nerdragna över öronen som skydd mot snålblåsten i det vinterkalla Göteborg. Kikade som vanligt in genom grindarna till Liseberg och längtade så smått till sommaren och föreställde mig mjukglass, barnskratt och hisnande luftfärder, medans jag väntade på att det skulle slå om till grönt ljus. Tog mig smidigt ut på leden och hoppades att det inte skulle ha hänt några olyckor vid Tingstadstunneln, så att jag snabbt och lätt skulle kunna ta mig ut på Marieholmsleden för vidare färd hemåt.

Detta gick förvånansvärt bra, såg en lång rad av bilar som skulle av vid Slakthuset och jag undrade varför så många skulle till Gamlestan just idag, ända tills jag passerade järnvägsövergången........ Då blev det stopp och jag förstod genast varför alla skulle av i Gamlestan. -Nåja! sa jag lite halvhögt för mig själv, -Jag får väl äta middag ensam idag då när jag nu ser ut att få köa ett tag. Fogar således in mig bakom de andra bilarna i högerfilen, lutar mig tillbaka, höjer stereon lite när Indestructable med Robyn spelas och känner mig sjukt nöjd över att köra automat. Kan inte påstå att jag har en enorm uppsikt i backspegeln när jag sitter där i bilkön, tycker liksom inte att det kan hända så mycket när det redan är fullt av bilar bakom mig som likt jag pendlar mellan noll och fem kilometer i timmen.

Plötsligt mer anar än ser jag hur något rött dyker upp i periferin och slänger en blick i sidobackspegeln. Och tro det eller ej, men vad jag får se är en röd Saab av lite äldre modell (men ganska välvårdad) som hoppar och far som en kängru genom köerna. en onykter kängru vill jag tillägga eftersom den vinglar enormt och liksom kastar sig in mellan bilarna i de båda filerna. Ena stunden full gas och tvärnit, snäv höger, direkt vänster och sedan full gas igen. Hur det nu ens är möjligt att åka sicksack i en flera kilometer lång bilkö. Vet ju hur räddningsfordon får kämpa för att ta sig fram. Har bara sett dess like på något av sonens alla bilspel han spelar på datorn och playstation. Jag trodde inte mina ögon och nu hade jag definitivt full uppmärksamhet i backspegeln vill jag lova.

-Jag ringer polisen! Tänkte jag, men så kom jag på att jag ju inte gärna kunde ringa 112, det hade ju faktiskt inte inträffat någon olycka -ännu, och numret direkt till polisen kunde jag inte just då. Så jag blev sittande med telefonen i handen och blicken fastklistrad i backspegeln och plötsligt var den röda bilen jämsides. Det var med en hårsmån jag undvek att få hela sidan uppskrapad. Ser sedan hur den röda Saaben fortsätter sin minst sagt vådliga färd framåt och jag höll troligtvis andan när jag upptäcker att två bilar lite längre fram inte uppmärksammar vad som händer bakom och bredvid dem. Den röda bilen tränger sig emellan, jag ser hur det blir smalare och smalare mellan de båda bilarna när Saabens förare ihärdigt trampar på gasen och pressar sig framåt. Lyckligtvis var det bara backspeglarna som slog emot varandra och detta fick föraren i den framrusande bilen att lugna sig något.

Plötsligt fann jag mig jämsides med den något riskfyllda bilen och dess passagerare, jag drog mig så långt åt höger jag kunde och "min bilkö" körde sakta förbi. Kände hur svettpärlorna bröt fram i pannan när nu bilen återigen låg bakom mig. Några ångestfyllda minuter innan mina farhågor besannades för snart fick den omdömeslöse föraren nog av bilkön igen, drog sig ut i vägrenen på höger sida, det vill säga diket, och körde om mig och flera andra förvånade och förmodligen lika skärrade förare som jag, på insidan. Jag kastade mig och min stora bil ut i vänsterfil där de höll på att asfaltera och undvek återigen med en hårsmån att få andra sidan uppskrapad. Eftersom vägarbete var anledningen till köerna drog den kvinnliga chauffören med sig åtskilliga sådana där tillfälliga röd/orange vägskyltar, som visar vart man ska köra. Bilen bara mejade ner dem, en fem sex stycken på raken, innan den omdömeslöse och förmodligen narkotikapåverkade föraren gjorde en tvär vänstersväng, rakt genom bilkön och ut i mötande trafiks enda körfält.!!!!!

Tvärnit när den plötsligt stod front mot front  med en blå volvo som tack och lov inte körde fort. De krockade aldrig och den röda Saabens chaufför slängde i backen och girade undan. Framåt igen höger in i "min bilkö", tvärs igenom den igen och ut i vägrenen med en rivstart så att snön och gruset yrde och rök. Ett gäng vägskyltar till fick ge vika för bilens kofångare, innan den kommit förbi samtliga bilar och kunde dra på för fullt och försvinna längs med 45:an.

Jag fann mig själv fortfarande sittandes med telefonen i handen och näst intill hyperventilerade av spänning och rädsla. Inte så mycket för min egen skull som för andras som kanske inte såg och uppärksammade faran med den röda Saabens vilda framfart. Kom mig inte för att ringa polisen, nummerskylten kommer jag dock fortfarande ihåg, men strax såg jag en polisbil med sirener och blåljus i riktning mot den skenande bilen, så förhoppningsvis fick någon annan tummen ur.

Så här hoppas jag det gick........

Men jag kan ju förstås inte veta vad som hände sedan. Det enda jag vet är att det var första och förhoppningsvis sista gången som jag varit livrädd i trafiken, nästintill stillasittandes i en bilkö..........

Häxan surtant?

Vad är det som gör att människor i vår omgivning har en "dålig dag" och varför tycks alla ha det samtidigt?

Frågor jag ofta ställer mig när jag upplever att många är arga, sura, gnälliga, orättvisa, otrevliga eller bara "inte trevliga". Det är nämligen stor skillnad på att vara trevlig och att vara otrevlig. Jag anser att det finns ett mellanting som man kanske skulle kunna kalla "vanlig" men jag har valt att kalla det för àtrevlig eller helt enkelt intetrevlig. Men varför blir då individer runt omkring oss, otrevliga intetrevliga eller bara sura och tvära. 

Jag har full förståelse för att man kan ha en dålig dag, det har jag också, flera gånger om dagen, vissa dagar, men jag tycker mig också se att väldigt många drabbas av "häxan surtant" samtidigt. Skulle ju kunna vara så enkelt att det är vädret som bestämmer, grått, regnigt, mulet och blåsigt gör oss gråa i sinnet, surmulna och med ett stormande humör. Det kan ju vara nattsömnen, eller snarare frånvaron av densamma, som gör oss lynniga och lättretliga. Det kan vara avsaknad av frukost eller all mat för den delen, som gör oss obalancerade och orkeslösa, så orkeslösa och utmattade att vi inte ens orkar be om ursäkt när vi stöter ihop med varandra på bussen, eller orkar hålla upp dörren för den som kommer efter. Det skulle kunna bero på en helt allmän kass start på dagen med sjuka familjemedlemmar, väckt för tidigt av små barn eller GT-försäljarens idoga ringande på dörrklockan, eller bara det att favoritfrukostflingorna var slut och mjölken uppdrucken..........

Tja, vädret skulle ju kunna vara förklaringen till varför så många blir Häxan surtant samtidigt, men det är ju också den enda anledningen av de jag räknat upp som skulle kunna skapa ett kollektivt surande. Upplever till exempel i mitt arbete detta kollektiva surande väldigt tydligt, tack och lov inte särskilt ofta, men vissa dagar är det som om hin håle själv flugit i många av våra besökare. Då klagas det på priset, på att allt är för stort, att allt är för litet, att allt är för sött, att brödet smular för mycket, att bullarna är för kladdiga, att brödet är för ljust, att brödet är för bränt, att tårtorna är för runda, att sötsakerna är för söta, att salladerna är för nyttiga, att soppan är för varm............ Efter ett tag upptäcker jag att även jag har blivit Häxan surtant, men gör mitt allra bästa för att svälja ilskan och klistrar på mitt allra mest bländande leende och önskar mina kunder en trevlig dag. En sådan dag var det igår......

Idag däremot, idag har jag haft en alldeles förträfflig dag, med trevliga pratstunder, nöjda besökare, fantastiskt roliga medarbetare och fick till och med dörren upphållen för mig när jag skulle in på apoteket. Fick ett leende och en nick när jag mötte en man i garaget och OJ vad det gör en lättare till sinnes.

Så vilken var då skillnaden mellan idag och igår? Vädret? - Ja kanske lite varmare idag, men ingen sol och ingen vår i luften, alla kanske fick i sig en bra frukost i morse, det har jag ingen aning om. Eller så har alla sovit gott hela natten och är nöjda med att det är torsdag och snart helg.

Men jag tror faktiskt att det finns en helt annan anledning till varför alla andra är sura samtidigt, för visst låter det konstigt att alla andra har vaknat på fel sida men inte jag..... Jag tror snarare att det faktiskt är JAG som inte sovit så gott, inte fått min favoritfrukost bestående av russinfralla med ost och kaffe, att det är mina barn som varit extra krävande på morgonen vilket gjort att min toleransnivå och mitt tålamod redan från början fått sig några törnar och inte riktigt fungerar som de ska. När jag tänkt en stund på detta så inser jag att det nog är så och då upptäcker jag att om jag bara försöker anstränga mig lite extra och bjuda till lite mer än vanligt så är faktiskt folk i min omgivning inte riktigt lika argsinta och deras frågor och tyckande om pris och huruvida brödet är välbakat eller inte, känns nu längre inte riktigt lika påfrestande. Försöker vända den dåliga trenden och göra det till en utmaning istället. Att säga hej till en främmande på gatan som man möter och ge personen ett leende, att hålla upp dörren ordentligt för den som kommer bakom mig, att säga ursäkta hur gick det, när jag har vinglat in i någon på bussen. Det kostar lite i ansträngning men man får tusen gånger tillbaka och man fylls med massor av energi när leendet besvaras.

En kvinna jag träffade idag och hade ett sådant där trevligt samtal med berättade om en dag när hon och hennes barnbarn skulle göra det lite roligt på tunnelbanan i Stockholm. De hade varit på tu man hand på Buttericks och köpt var sin illröd clownnäsa. När de satt på tunnelbanan bestämde de sig för att sätta på sig sina stora röda näsor för att se hur medresenärerna reagerade. Kan du tänka dig en vithårig dam i sjuttioårsåldern och en sexårig flicka med varisn clownnäsa sittandes i en tunnnelbanevagn bland stressade män med slips och fina damer med stora hattar och ungdomar med stora väskor, kan du se den bilden framför dig utan att dra på munnen ens det minsta lilla ja då har du tyvärr hamnat i samma trista värld av instängdhet och egocentriskt tänkande som tunnelbaneresenärerna den här eftermiddagen i Stockholm. I tjugo minuter satt de med sina näsor på och inte en enda människa skrattade eller ens drog på smilbanden det minsta lilla.

Så imorgon ska jag återigen göra mitt yttersta för att ge några ett leende eller en hjälpande arm över gatan, eller bara tala om för någon att hon valt rätt bröd till soppan som blir kvällens måltid och dessutom berömma henne för den fantastiska sjalen.......... Hoppas bara att natten blir bra och att jag får min frukost för då blir det en lätt match...

Mmmmmmm, mmmmmmm,mmmmmmm

Lev hälsosamt! Ät GI-kost! Banta sju kilo på en vecka! Träna fyra dagar i veckan! Prova nya förbränningsmetoden! Så får du snyggaste bikinikroppen till beachen! Promenera dig smal och ät dig snygg! Många är kostråden och motionsråden som löpsedlarna skriker åt mig varje morgon när jag sömndrucken,  sitter bekvämt tillbakalutad i min bil, läppjar på den största muggen kolsvart kaffe jag kan hitta, (på fastande mage såklart) och väntar på att signalen ska slå om till grönt. Varje morgon ögnar jag igenom löpsedlarna och undrar om de har hunnit byta till dagens eller om det är gårdagens eller rent av förra månadens löpsedlar jag vilar mina trötta ögon på. Det kan i och för sig kvitta lika för alla ger de mig samma uppmaning: -Njut aldrig, låt dig aldrig frestas och pina dig så mycket du kan!!! 

Ibland tänker jag att ja: -jag borde träna lite mer, ja: -jag borde äta mindre godis, ja: -jag borde äta en ordentlig frukost, ja: -jag borde kanske promenera idag efter jobbet och så tänker jag att jag minsann ska boka en tid på gymet när jag kommer hem och redan ikväll ska jag absolut gå ut på en powerwalk, -Om det inte regnar då vill säga, eller blåser för mycket, eller snöar, eller är för varmt..........

Dessa små anfall av sunt leverne brukar dock på något märkligt sätt dunsta under dagens gång, och vid hemfärd när jag sitter vid samma röda ljus, brukar jag inte ens se löpsedlarna om bantning och träning. Då brukar mina blickar istället fångas av: -så fixar du godaste festmåltiden, -härlig chokladdessert på 20 min, -mormors goda matbröd, -godaste bag-in-box-vinet på länge......... snacka om att snålvattnet rinner till.

Väl hemkommen, middagen är avklarad (inte överdrivet nyttig, men gjord på 20 minuter och det serverades grönsaker till) läxläsning, småfolket får sin kvällsmat, och tystnaden lägger sig över villa Pennbrant, då kommer jag på att jag ju skulle ut och promenera! Slänger ett öga ut genom fönstret och det andra på klockan, och jag inser att det är både för kallt och för mörkt för en promenad, slår mig lättad ner i soffan bredvid P och genast börjar det suga i gottetarmen. Mitt minne söker febrilt genom skåpen i jakten på något gott och onyttigt. Till slut får jag ändan ur vagnen och tar mig nerför de 15 trappstegen (14 enligt T) till köket för att se om minnet spelar mig ett spratt. Till min stora lycka hittar jag en chokladkaka (choklad tillhör givetvis favoritsnasket och det innehåller ju i alla fall inte riktigt så mycket färgämnen och andra odefinierbara ingredienser som annat snask) och som jag ännu inte hunnit sluka. Jag överväger med mig själv en stund om det verkligen inte vore bättre om jag lät bli chokladen, men som alltid vinner gottetarmen över sundhetstarmen. Sedan finns ingen återvändo........

Jag börjar med att bryta isär några rutor innan jag öppnar förpackningen, sedan öppnar jag försiktigt så att inte smulorna ska ramla ut och gå till spillo, jag tar den första rutan och känner hur tänderna glider genom den alldeles perfekt mjuka chokladbiten. Självklart har jag en favoritchoklad, det har alla chokladälskare av aktning, min är till fördel lite mörkare och lite fylligare än de andra sorterna. Stora P och jag delar gärna broderligt (eller systerligt) men den absoluta njutningen får jag bara när jag kan avnjuta min choklad tillsammans med ett utsökt glas vin av den röda färgen och gärna i ensamhet utan något som kan störa utifrån.

Och aldrig i livet att jag byter bort all denna avkoppling och njutning bara för att någon löpsedel skriker åt mig att jag borde leva sundare. Mitt motto har blivit: -Ät nyttigt för kroppen och gott för själen......så får du både livslust och lust på livet.