Återigen har jag suttit fast i bilkö, det är faktiskt nu för tiden inte särskilt ovanligt att jag gör det eftersom jag oftast styr kosan hemåt någon gång mellan fyra och fem på eftermiddagen tillsammans med de flesta andra som arbetar inne i stora staden Göteborg. Den här torsdagseftermiddagen var det dock ingen vanlig bilkö jag hamnade i.
Rattade runt bilen genom det trånga grå parkeringshuset där jag fått förmånen att hyra en alldeles för dyr parkeringparkeringsplats (men i förhållande till att parkera på gatan är det i det närmaste gratis) och just min plats har någon märkt ut med ett hjärta så den känns ändå rätt för mig. Styrde mitt fordon förbi Konserthuset och vinkade åt Poseidon som för dagen fått en röd halsduk av någon omtänksam själ, körde ner mot Södra vägen och vidare genom Korsvägens myller av blå bussar, gnisslande spårvagnar och stressade fotgängare med sina bylsiga jackor ordentligt knäppta och mössorna nerdragna över öronen som skydd mot snålblåsten i det vinterkalla Göteborg. Kikade som vanligt in genom grindarna till Liseberg och längtade så smått till sommaren och föreställde mig mjukglass, barnskratt och hisnande luftfärder, medans jag väntade på att det skulle slå om till grönt ljus. Tog mig smidigt ut på leden och hoppades att det inte skulle ha hänt några olyckor vid Tingstadstunneln, så att jag snabbt och lätt skulle kunna ta mig ut på Marieholmsleden för vidare färd hemåt.
Detta gick förvånansvärt bra, såg en lång rad av bilar som skulle av vid Slakthuset och jag undrade varför så många skulle till Gamlestan just idag, ända tills jag passerade järnvägsövergången........ Då blev det stopp och jag förstod genast varför alla skulle av i Gamlestan. -Nåja! sa jag lite halvhögt för mig själv, -Jag får väl äta middag ensam idag då när jag nu ser ut att få köa ett tag. Fogar således in mig bakom de andra bilarna i högerfilen, lutar mig tillbaka, höjer stereon lite när Indestructable med Robyn spelas och känner mig sjukt nöjd över att köra automat. Kan inte påstå att jag har en enorm uppsikt i backspegeln när jag sitter där i bilkön, tycker liksom inte att det kan hända så mycket när det redan är fullt av bilar bakom mig som likt jag pendlar mellan noll och fem kilometer i timmen.
Plötsligt mer anar än ser jag hur något rött dyker upp i periferin och slänger en blick i sidobackspegeln. Och tro det eller ej, men vad jag får se är en röd Saab av lite äldre modell (men ganska välvårdad) som hoppar och far som en kängru genom köerna. en onykter kängru vill jag tillägga eftersom den vinglar enormt och liksom kastar sig in mellan bilarna i de båda filerna. Ena stunden full gas och tvärnit, snäv höger, direkt vänster och sedan full gas igen. Hur det nu ens är möjligt att åka sicksack i en flera kilometer lång bilkö. Vet ju hur räddningsfordon får kämpa för att ta sig fram. Har bara sett dess like på något av sonens alla bilspel han spelar på datorn och playstation. Jag trodde inte mina ögon och nu hade jag definitivt full uppmärksamhet i backspegeln vill jag lova.
-Jag ringer polisen! Tänkte jag, men så kom jag på att jag ju inte gärna kunde ringa 112, det hade ju faktiskt inte inträffat någon olycka -ännu, och numret direkt till polisen kunde jag inte just då. Så jag blev sittande med telefonen i handen och blicken fastklistrad i backspegeln och plötsligt var den röda bilen jämsides. Det var med en hårsmån jag undvek att få hela sidan uppskrapad. Ser sedan hur den röda Saaben fortsätter sin minst sagt vådliga färd framåt och jag höll troligtvis andan när jag upptäcker att två bilar lite längre fram inte uppmärksammar vad som händer bakom och bredvid dem. Den röda bilen tränger sig emellan, jag ser hur det blir smalare och smalare mellan de båda bilarna när Saabens förare ihärdigt trampar på gasen och pressar sig framåt. Lyckligtvis var det bara backspeglarna som slog emot varandra och detta fick föraren i den framrusande bilen att lugna sig något.
Plötsligt fann jag mig jämsides med den något riskfyllda bilen och dess passagerare, jag drog mig så långt åt höger jag kunde och "min bilkö" körde sakta förbi. Kände hur svettpärlorna bröt fram i pannan när nu bilen återigen låg bakom mig. Några ångestfyllda minuter innan mina farhågor besannades för snart fick den omdömeslöse föraren nog av bilkön igen, drog sig ut i vägrenen på höger sida, det vill säga diket, och körde om mig och flera andra förvånade och förmodligen lika skärrade förare som jag, på insidan. Jag kastade mig och min stora bil ut i vänsterfil där de höll på att asfaltera och undvek återigen med en hårsmån att få andra sidan uppskrapad. Eftersom vägarbete var anledningen till köerna drog den kvinnliga chauffören med sig åtskilliga sådana där tillfälliga röd/orange vägskyltar, som visar vart man ska köra. Bilen bara mejade ner dem, en fem sex stycken på raken, innan den omdömeslöse och förmodligen narkotikapåverkade föraren gjorde en tvär vänstersväng, rakt genom bilkön och ut i mötande trafiks enda körfält.!!!!!
Tvärnit när den plötsligt stod front mot front med en blå volvo som tack och lov inte körde fort. De krockade aldrig och den röda Saabens chaufför slängde i backen och girade undan. Framåt igen höger in i "min bilkö", tvärs igenom den igen och ut i vägrenen med en rivstart så att snön och gruset yrde och rök. Ett gäng vägskyltar till fick ge vika för bilens kofångare, innan den kommit förbi samtliga bilar och kunde dra på för fullt och försvinna längs med 45:an.
Jag fann mig själv fortfarande sittandes med telefonen i handen och näst intill hyperventilerade av spänning och rädsla. Inte så mycket för min egen skull som för andras som kanske inte såg och uppärksammade faran med den röda Saabens vilda framfart. Kom mig inte för att ringa polisen, nummerskylten kommer jag dock fortfarande ihåg, men strax såg jag en polisbil med sirener och blåljus i riktning mot den skenande bilen, så förhoppningsvis fick någon annan tummen ur.
| Så här hoppas jag det gick........ |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar