Om bara fyra dagar!

Om bara fyra dagar fyller mina minsta bustroll fem år. De fyller ett halvt decennium!!!! Kan verkligen inte fatta att de är så stora. När jag tänker på andras femåringar så känns det som om de är så mycket äldre och så mycket större än mina två småttingar, som fortfarande bara har nått en meter över havet och väger som åtta påsar socker.Till skillnad från dagen då de föddes för nästan exakt fem år sen, en ganska kylig, väldigt tidig torsdagsmorgon. Kvart över fyra kom den första, som då bara vägde lite drygt en påse socker och arton minuter senare kom den andra några sockerbitar tyngre än den första och ingen av dem nådde ens en halv meter över havet.  Lika söta som åtta påsar socker är de också, i alla fall när de sover, eller för all del, när det är något de vill......

För vilja, det finns vill jag lova, i allt för stor mängd som vill fram på samma gång. Vilja är en fantastisk egenskap men inte när båda vill, olika saker, samtidigt, och helst nu, på en gång. Det där med kloning kanske inte är en så dum idé, om man kan få det att gälla enbart för mammor, mammor som brottas med barns väldigt stora starka viljor.

Just den här femte födelsedagen ser jag fram emot med extremt blandade känslor. Jag ser fram emot glädjen hos småfolket när de får sina presenter, och hur lyckan lyser om dem när mormor och morfar och farmor och farfar och kusinerna och fastrarna och alla de andra kommer bara för deras skull. Upprymdheten som avspeglar sig så starkt i deras ögon. Jag ser fram emot att de blir äldre, växer upp och utvecklas. Jag är nämligen så himla nyfiken på vad det blir av dem när de blir stora, om jag kommmer att bli farmor, om lilla M fortfarande älskar rosa och fluffiga saker, om lilla T kommer fortsätta med det han utan tvekar älskar mest idag, det vill säga allt som har fyra hjul, eller om de blir helt tvärt om. Jag längtar helt enkelt efter att få se dem växa upp. Fast ibland vill jag att de ska förbli små, det är så himla svårt att ha en tjugoåring som är en och åttio lång med en vikt på flera säckar socker och har basröst, i knät och läsa saga. Ibland skulle jag verkligen bara vilja pausa, för att sedan kunna snabbspola alla dispyter om vilka skor som ska på och att leksakerna ska städas upp.....

De blandade känslor jag känner beror också till stor del på att lilla T ska in och opereras på sin födelsedag. Han har varit med om otaliga operationer under sina fem år, jag har tappat räkningen, och jag brukar inte vara särskilt orolig. Men den här gången känns annorlunda. Detta är en operation vi vetat om i fyra år, elva månader, tre veckor och tre dagar, att den skulle göras, men vi har inte vetat exakt när och det är en operation vi sett fram emot. Nu när vi vet exakt när, känns det inte ett dugg bra att den blir just nu, på hans femte födelsedag. Han har förmodligen flertalet operationer framför sig i sitt liv, mer eller mindre planerade, och han har förhoppningsvis betydligt fler födelsedagar att se fram emot. Men det känns ändå surt på något sätt. Kanske min längtan att få se mina barn växa upp är så stark hos mig eftersom jag vet hur snabbt alla planer man har kan kastas omkull och eftersom jag vet hur lite som krävs för att ett barn inte ska få uppleva så många härliga födelsedagar, som varje barn har rätt till.

Egentligen tror jag nog inte att något ska inträffa som inte borde inträffa just den här gången, för det har ju gått bra nästan alla andra gånger, men jag har målat in mig i ett hörn, med den största av alla fula djävular på väggen bakom mig.......han viskar en massa dumheter ibland. Jag är inte orolig för operationen i sig för de går sällan illa, utan jag misstror narkosläkaren lite, den stackaren, han (eller hon) vet förmodligen inte ens om ännu att det är just min lilla T han ska ansvara för på måndag, och jag tycker att alla läskiga bakterier som visar sig överallt och är svårstoppade nog bör göra sitt allra bästa för att hålla sig undan från operationssalen.

Trots allt känner jag ju min lilla T väldigt väldigt bra och som jag redan sagt har han ju en vilja som inte är att leka med. Så därmed bestämmer jag mig för att det nymålade golvet har torkat och promenerar således bort från mitt "djävulshörn" så att jag inte längre kan höra hans viskningar, och litar till att narkosläkaren är någon som lilla T träffat förut och att lilla T också plockar fram sin vilja som jag VET att han har.

Så nu kan jag återigen se fram emot småfolkets femte födelsedag med all den glädje den är värd. Vi ska kalasa hela helgen och kanske lite på måndag annars får vi väl göra det på tisdag eller onsdag eller nästa år på deras sjätte födelsedag. =)