324

Så nu är vi då här igen, hemma fast ändå inte. Det är med blandade känslor vi kommer hit igen, här har hänt så mycket.

 "Här" är förknippat med så många olika känslor och minnen, alla rum har sin egen historia och sina egna minnen, det enda som är samma från rum till rum är lukten. Lukten av oparfymerad tvål och handsprit. Och ståltrådswiren som sitter på väggen med en massa klämmor för barnen att hänga upp sina teckningar i. En god tanke för att skapa lite hemtrevnad, men för dagen hänger där dock bara några lappar med information till föräldrarna om vart man kan köpa kvällsmat och frukost och en broschyr om vikten av att tvätta sina händer. Inte fullt lika hemtrevligt som teckningar från barn som besökt just det här rummet tidigare. Barn som har sin egen historia, sina egna krämpor och sina egna gosedjur i sängen. Förenat för dem alla är dock att samtliga familjer påverkas på ett eller annat sätt av att bo här en eller flera nätter, för en del är det oerhört traumatiskt, medan det för andra är "en piece of cake". Oavsett hur man uppfattar det som individ så sätter det spår och skapar minnen för livet.

Vi har upplevt enorm rädsla, förskräckelse, oro och ovisshet som med tiden bytts ut mot ett accepterande, en längtan, ett lugn, tristess, harmoni och ibland även stor glädje. Vi har lärt känna korridorerna, personalen, köket och ringsignalens läte i viss mån även de andra barnen, de liksom vi är återkommande här i det stora grå huset. Vi har till och med fått riktiga vänner under våra vistelser här.

Vi har haft vår dörr prydd med både en blå och en röd triangel på samma gång. Den röda betyder att vi är smittbärare och inte får gå utanför dörren, den blå betyder att vi är infektionskänsliga och således får ingen heller gå in genom dörren, lite ensamt har det allt varit de gångerna. Som tur är har vi då varit oerhört varsamt omhändertagna av flickorna och pojkarna i vita, blå eller gröna kläder. De gjorde att vi härdade ut under den tiden.

Vi har haft besök av clowner och vi har besökt varenda vrå i hela det stora grå huset, förutom den våning där barn med cancer får bo. Vi har sett personalen skoja med varandra och även sett hur nära doktorerna kommer varandra. Vi har sett dem utföra "practical jokes" på varandra. Något som absolut förgyller våra dagar här och får oss att skratta. Det livsnödvändiga skrattet som alla behöver få men inte alltid är kapabla till att skapa själva.

Vi har väntat och väntat och väntat, men även det känns med tiden ok även om det just under väntan känns som en evighet som aldrig kommer ta slut.

Under dessa två dygn vi hittils varit här den här gången, har vi hunnit uppleva samtliga av ovanstående känslor. Nu väntar vi igen, vi väntar på att proverna vi tog imorse ska bli klara, så att doktorn kan titta på dem och förhoppningsvis säga att vi i alla fall kan åka hem på permission och fira valborg i det underbart vackra vädret.