Kalla mig BAGLADY

En halvtrist gråmulen söndag, varmt och skönt men regnet bokstavligt hänger i luften. Söndagsångesten, den välbekanta småjobbiga känslan kommer krypande och tenderar att äta upp mig inifrån om jag inte tar mig för något vettigt att göra.

Småfolket, som föregående kväll, gick till sängs något för sent, för att deras inbygda klocka ska fungera normalt,   frestar på mitt redan sargade tålamod ytterligare. Alla känner vi nog av att det är en väldigt grå och möjligtvis trist söndag om vi inte tar oss för något.

Inom någon timme hade småfolket hittat alternativa sysselsättningar och jag fann ingen annan råd än ta mig för en liten rensning i badrummet. Har den senaste tiden inte vågat plocka någonting från hyllorna utan att först lukta på det och sedan kolla datumstämpeln. Har varit så när att använda salvor som skurit sig och som  haft stämpel med datum "bäst före juli 2007". Gamla schampooflaskor med en liten intorkad skvätt kvar på botten som nu hade antigt en fastare form än den ursprungliga väldoftande, krämiga konsistensen man förväntar sig att just schampoo ska ha. Ögoncremer jag inte minns att jag köpt och gamla parfymflaskor från någon resa med kompisarna i min ungdom. Inte för att jag är så värst gammal nu, men en del av flaskorna hade säkert femton år på nacken och det säger ju en del om hur många år jag nu uppnått. Det bör tilläggas att jag var tvungen att lukta på parfymerna eftersom jag inte använt dem på så länge att jag glömt hur de doftade, eller om det helt enkelt var så att doften nu efter femton år var en helt annan....

Jag fann plåster med Nalle Puh, Spiderman och Pinnocchio, de hudfärgade man klipper själv och otaliga mer eller mindre halvfulla förpackningar med förklippta plåster i olika storlekar. Oftast låg där några små stackare kvar på botten av paketen, de där små som knappt täcker ett nålstick. Jag hittade rester av bandage som tillsammans skulle göra mig till mumie om jag skulle få för mig att rulla in mig själv i dem. Jag hittade gamla tandborstar och tomma tandkrämstuber, fyra använda disktrasor och tre begagnade disksvampar som jag lagt kvar i badrummet vid städningen för att ha till nästa gång,  men mest av allt hittade jag olika former av rengöringscremer. Olika sorter jag inhandlat i mina försök att nå den perfekta huden utan pormaskar, finnar, och feta glänsande partier runt näsan och i pannan.

Får förmoda att rengöringsartiklarna inte gett det resultat jag hoppats på eftersom de nu stod, ganska dammiga och kladdiga med minst hälften av innehållet kvar i flaskorna, längst in, längst ner i badrumsskåpet.

Stora P kom in med jämna mellanrum och undrade om jag städade eller stökade ner! Jag kan förstå hans förvirring eftersom allt innehåll åkte ut ur skåpen innan jag började slänga det som skulle slängas och ställa tillbaka det som skulle behållas.

 

TVÅ BÄRKASSAR!!! Av den där sorten man får på Ica maxi som sväller på alla håll när man stoppar saker i dem. Kan någon förstå hur mycket man sparar på! Bara i ett badrum på åtta kvadrat. Börjar tro att jag är en sådan där samlare, en sådan människa som inte kan slänga någonting, eller möjligtvis att jag på min ålders höst blir en BAGLADY som sparar på allt och dessutom bär med mig det i påsar. När jag lite senare går ner för att plocka ihop sakerna som ska med imorgon till jobbet och kommer på mig själv med att lägga dem i olika plastkassar, ja då blir jag än mer orolig. Sedan blir det solklart att jag sakta men säkert går mot ett liv som Baglady, när jag i min överdimensionerade handväska hittar allt från plånbok, kalender och mobiltelefon till leksaksbilar, insektsnyckel och spypåsar..... men det är en annan historia.

Festligt värre

För en tid sedan var jag och Stora P bjudna på celebert kalas. Det skulle minsann bli 40-årsfest, gånger två. Vi såg mycket fram emot firandet och bestämde oss för att göra det delvis till vår kväll.

Vi hade placerat ut småfolket på lite olika håll, hos väl betrodda barnvakter och lämnat av dem redan på förmiddagen, för att få lite extra tid för att koppla av innan festligheterna. Vi hade dessutom sett till att de skulle få stanna över natten eftersom det skulle kännas bra att för en gångs skull få sova ut morgonen därpå. Vi började med våra barnvaktsbestyr så fort inbjudan damp ner i brevlådan hemma någon gång i  mitten av mars, allt för att se till att kunna komma iväg på kalaset.

Väl framme på festdagen, fick jag ett otrevligt samtal på morgonen, någon var sjuk på jobbet och ingen annan fanns att få tag i så jag "offrade" mig och ryckte in några timmar. Så försvann den härliga morgonen med den uppladdning inför kvällen jag väntat på.

Nåväl klockan ett hade jag jobbat färdigt och då hade stora P lämnat av det sista barnet så det ordnade sig med den saken till slut i alla fall. Vi tog en tur på stan, åkte hem och satte oss på altanen i den sköna eftermiddagssolen med varsin guldgul fräsande dryck, gjord på malt, humle, jäst och vatten och njöt av att det inte var våra små änglar som gastade ute på gatan.  Först störde det mig lite att det inte var lugnt och tyst ute men just det faktum, att vi slapp resa oss ur våra sköna stolar för att säga till någon liten huligan, gjorde nog att vi njöt desto mer än om det hade varit helt knäpptyst. Musiken inifrån huset gjorde känslan av att vi faktiskt var ensamma hemma, än mer påtaglig.

Kvällen kom och festfina och nyfriserade i håret klev vi ur bilen som kört oss till festlokalen, för att mötas av ett glas skummande champagne. En härlig kväll förflöt i glädjens tecken, och musiken drunknade i det allt mer högljudda sorlet från våra medfirare. Efter att maten ätitis upp och tallrikarna dukats av bjöds det upp till dans, där fanns något för alla smaker. Till och med jag fick dammat av buggkunskaperna, de låg långt instoppade, nästan bortglömda, sen nionde klass, då vi tvingades lära oss lite bugg. Men tack vare en mycket skicklig kavaljer lyckades jag ta mig runt alla turerna. Enligt mitt tycke var dansen skaplig, men sen blev det ingen mer bugg så frågan är vad kavaljeren egentligen tyckte.

Fram på småtimmarna ansåg både jag och stora P att det var dags att ta oss hemåt, så att vi faktiskt skulle hinna njuta av ensamheten hemma innan natten var helt slut. Då, i taxin på väg hem, kom jag att tänka på den gamles 40-årsfest. Insåg att det var den första födelsedagsfest som mina föräldrar hade som jag faktiskt mindes. Jag var tretton år och tyckte att mina föräldrar var fasligt gamla, de fyllde ju för bövulen 40, hur gammalt som helst, nästan 50!!!!

Jag har inte särskilt ont av att jag blir äldre, det jag förundras över och undrar över är om de som är tretton idag (det vill säga granntöserna och T:s kompis, som ju faktiskt fyllt tolv) tycker att jag är lika gammal som jag tyckte att mina föräldrar var när de fyllde 40? Förmodligen tycker de det, men jag hoppas inte att de gör det. Nu ska det ju tilläggas att jag ju inte ens fyllt 36 ännu, men de flesta av mina vänner börjar närma sig den magiska gränsen, och jag tillhör ju dem, spelar i samma liga, som man säger.

Hur som helst hade vi en underbar kväll, med en efterföljande dag som också var helt ok. Lite förståndigare har jag nog blivit med åren, eftersom jag oftare tar "varannan vatten" och försöker ge mig av hemåt innan gryningen. Men det där med att ha sovmorgon och att kunna ligga och sova till klockan tolv, det är nog något enbart avsett för tonåringarna........