Festligt värre

För en tid sedan var jag och Stora P bjudna på celebert kalas. Det skulle minsann bli 40-årsfest, gånger två. Vi såg mycket fram emot firandet och bestämde oss för att göra det delvis till vår kväll.

Vi hade placerat ut småfolket på lite olika håll, hos väl betrodda barnvakter och lämnat av dem redan på förmiddagen, för att få lite extra tid för att koppla av innan festligheterna. Vi hade dessutom sett till att de skulle få stanna över natten eftersom det skulle kännas bra att för en gångs skull få sova ut morgonen därpå. Vi började med våra barnvaktsbestyr så fort inbjudan damp ner i brevlådan hemma någon gång i  mitten av mars, allt för att se till att kunna komma iväg på kalaset.

Väl framme på festdagen, fick jag ett otrevligt samtal på morgonen, någon var sjuk på jobbet och ingen annan fanns att få tag i så jag "offrade" mig och ryckte in några timmar. Så försvann den härliga morgonen med den uppladdning inför kvällen jag väntat på.

Nåväl klockan ett hade jag jobbat färdigt och då hade stora P lämnat av det sista barnet så det ordnade sig med den saken till slut i alla fall. Vi tog en tur på stan, åkte hem och satte oss på altanen i den sköna eftermiddagssolen med varsin guldgul fräsande dryck, gjord på malt, humle, jäst och vatten och njöt av att det inte var våra små änglar som gastade ute på gatan.  Först störde det mig lite att det inte var lugnt och tyst ute men just det faktum, att vi slapp resa oss ur våra sköna stolar för att säga till någon liten huligan, gjorde nog att vi njöt desto mer än om det hade varit helt knäpptyst. Musiken inifrån huset gjorde känslan av att vi faktiskt var ensamma hemma, än mer påtaglig.

Kvällen kom och festfina och nyfriserade i håret klev vi ur bilen som kört oss till festlokalen, för att mötas av ett glas skummande champagne. En härlig kväll förflöt i glädjens tecken, och musiken drunknade i det allt mer högljudda sorlet från våra medfirare. Efter att maten ätitis upp och tallrikarna dukats av bjöds det upp till dans, där fanns något för alla smaker. Till och med jag fick dammat av buggkunskaperna, de låg långt instoppade, nästan bortglömda, sen nionde klass, då vi tvingades lära oss lite bugg. Men tack vare en mycket skicklig kavaljer lyckades jag ta mig runt alla turerna. Enligt mitt tycke var dansen skaplig, men sen blev det ingen mer bugg så frågan är vad kavaljeren egentligen tyckte.

Fram på småtimmarna ansåg både jag och stora P att det var dags att ta oss hemåt, så att vi faktiskt skulle hinna njuta av ensamheten hemma innan natten var helt slut. Då, i taxin på väg hem, kom jag att tänka på den gamles 40-årsfest. Insåg att det var den första födelsedagsfest som mina föräldrar hade som jag faktiskt mindes. Jag var tretton år och tyckte att mina föräldrar var fasligt gamla, de fyllde ju för bövulen 40, hur gammalt som helst, nästan 50!!!!

Jag har inte särskilt ont av att jag blir äldre, det jag förundras över och undrar över är om de som är tretton idag (det vill säga granntöserna och T:s kompis, som ju faktiskt fyllt tolv) tycker att jag är lika gammal som jag tyckte att mina föräldrar var när de fyllde 40? Förmodligen tycker de det, men jag hoppas inte att de gör det. Nu ska det ju tilläggas att jag ju inte ens fyllt 36 ännu, men de flesta av mina vänner börjar närma sig den magiska gränsen, och jag tillhör ju dem, spelar i samma liga, som man säger.

Hur som helst hade vi en underbar kväll, med en efterföljande dag som också var helt ok. Lite förståndigare har jag nog blivit med åren, eftersom jag oftare tar "varannan vatten" och försöker ge mig av hemåt innan gryningen. Men det där med att ha sovmorgon och att kunna ligga och sova till klockan tolv, det är nog något enbart avsett för tonåringarna........