Detta barn!

Detta barn gör att hjärtat svämmar över av kärlek och stolthet när jag sitter på hans sängkant och tittar på hur fridfullt han snusar. Täcket han fick i femårspresent med " blixten maskin" på har han sparkat av sig, tröjan har åkt upp så han visar den lilla gosiga magen. Samma mage som också är prydd med en massa ärr, både stora och små och en liten "knapp". Dessa ting gör mig påmind om allt han har varit med om och varför jag egentligen skulle in till min sovande son.

Varje kväll klockan nio, prick nio, är det dags för den sista av dagens medicinransoner. Detta barn snusar gott och visar inte med en min vad han tycker om att få medicin klockan nio varje kväll. Då när han som bäst drömmer sköna drömmar om att bada, cykla och leka med sina kompisar. Fast vad han drömmer om vet jag ju inte, jag hoppas och hoppas att det är den typen av glada lyckliga drömmar jag just beskrivit.

Jag sätter fast slangen i "knappen" på magen och ger honom medicinen, en liten suck undslipper honom i sömnen, kanske är det för att mina fingrar är kalla när jag nuddar vid hans mage. Just nu lovprisar jag "knappen" eftersom jag ju faktiskt slipper att väcka honom när det är dags för kvällsdosen, men det fanns tider då han skrek i högan sky av smärta varje gång jag eller någon annan kom nära "knappen" för att den var så infekterad av streptococker. Elva penicillinkurer gick vi igenom på raken mellan jul och slutet av mars för ett par år sedan. Detta barn är så starkt, min lilla T, en riktig kämpe som får stå ut med så mycket.

När lilla T var liten bebis och utsattes för mängder av operationer, dialys varje natt och ibland på dagen, mediciner (14 olika sorter fördelat över dygnets alla timmar) och sondnäring var tredje timme dygnet runt, månader på sjukhus, undersökningar och annat som hör sjukvården till, då tyckte jag det var jobbigt att inte kunna prata med min lilla bebis för att höra vad som var fel. Nu när han kan berätta vad som är fel, är det nästan värre.

 Häromdagen när han stod naken i badrummet efter en dusch, förhållandevis nyopererad efter en av vårens tre ingrepp, tittade han ner på sin kropp, utsmyckad med två slangar fastsatta i honom och den lilla "knappen" putandes på magen mellan alla ärren, frågade han allvarligt: -Mamma, varför gör dom så här med mig?

Vad ska man svara? Hur ska jag kunna förklara för min femåring att den första operationen i våras inte gick så bra som man tänkt sig och att doktorn har fått göra på ett annat sätt, för att det ska bli bra sen. Sen, om en massa år när du blir stor, då blir det nog bra. Hur ska jag kunna förklara det för ett barn som inte kan se längre fram än dagen efter imorgon? Det är ju nu det gör ont och det är ju nu han ska stickas med nålar och sövas på våning sex och opereras och sedan....... sedan hoppas vi att det blir bra, efter att vi sovit på "hans sjukhus", efter att det gjort ont några dagar, och efter att katetern tagits bort om fjorton dagar. Fjorton dagar som blev till en månad som nu blivit till tre månader.Tårarna bränner bakom ögonlocken, och jag drar en lättnadens suck, när sonen inte ser ut att ta så allvarligt på det utan snabbt verkar ha glömt bort alla bekymmer och återgår till sina bilar.               Detta barn!

Ändå är detta barn, som fått utstå så mycket, det gladaste av mina tre barn, det mest livfulla och det mest bekymmerslösa barn jag har. Han är barnet med sju rävar bakom varje öra och med hur många glimtar som helst i ögonen. Han är det barn som gladast ropar mammaaaa när jag kommer hem och som aldrig går, utan föredrar att springa för det går fortare, han är det barn som bäst kan sysselsätta sig i timmar med sina bilar, och han är det barn som helst vill ha sällskap av någon vuxens sköna knä framför barnprogrammen. Han är det barn som kom på hur man lindar mamma runt sitt lillfinger, och använder gärna och ofta det knepet. Han är den som förtrollar mig genom att hoppa upp i min famn, le sitt mest charmerande leende så att hans vänstra smilgrop syns, och säga: -Mamma jag älskar dig, och du är vacker!



Bilden är tagen för exakt två år sedan, Midsommarafton 2009



som som som sommaren........

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor, nu nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror........

Ja, precis så är det, och idag för tredje gången har jag som stolt mamma bevittnat ännu en skolavslutning. En skolavslutning med sång av olika

kaliber, barn av olika längd, olika hårfärg, olika kläder och olika föräldrar, men ett hade vi alla gemensamt och det var pirr i magen och spring i benen med förhoppning om ett långt och härligt sommarlov.

Det var inte någon sådan där stämningsfull gammaldags avslutning i kyrkan, med tal och psalmer, utan avslutningen hölls på skolgården, med regntunga skyar, björkris, gitarrackompanjemang som inte hördes ens till dem på första bänk, sång från såväl de sex olika årskullarna som från oss föräldrar. Stämningsfullt på sitt sätt. Barnen framförda sina nummer med bravur, självklart tyckte jag att klass 2A var den bästa. Förra året minns jag med bestämdhet att det var 1A som hördes bäst och hade den bästa låten och året dessförinnan var förskoleklassen helt outstanding. Men självklart gjorde alla så gott de kunde. Mellan barnens framträdanden blev det allsång med oss föräldrar och övriga närmast sörjande. Högst motsträvigt tog vi ton i "Idas sommarvisa". Ingen ville ju höras eller märkas mer än någon annan, med risk att därmed ha gjort sitt barn till åtlöje inför hela skolan. Det hade ju varit att avsluta ett, annars ganska bra år, med fiasko. Vi fortsatte tveksamt med "pippis sommarsång" för att avsluta med "Den blomstertid". Sistnämnda psalm började ganska unisont för att vid andra versen ha hamnat något i otakt med gitarrspelaren och de som satt närmast honom. Sista raden av sången, kunde de som först sjungit färdigt upprepa fyra-fem gånger innan de som stod längst bak hunnit fram. Precis som det ska vara med andra ord.

Rektorn höll sitt tal, en ny rektor, så jag undrade så klart vad han skulle kunna säga annorlunda än den förra, inte särskilt mycket visade det sig och som vanligt talade rektorn liite för tråkigt och liiiiiite för länge, i alla fall ur barnens synvinkel. När han knappt kunde överrösta barnen som skruvade på sig allt mer i bänkraderna och inte längre kunde låta bli att prata och peta på grannen, fick han göra ett snabbt, icke genomtänkt avslut. Skönt tänkte jag och blev plötsligt lite gladare till sinnes.

Nu var det bara femmornas avtackning kvar, och för oss som ännu inte har barn som uppnått den anmärkningsvärda åldern av elva år, är det nog det mest sega med hela avslutningen. Inte nog med att man redan stått där en timme med paraplyet i givakt (om än inte uppfällt i år) trötta småsyskon vars ben inte längre bär dem, utan det är dessutom mitt i middagstid, och min mage knorrade högre än gitarrspelaren.

När jag var liten och hade skolavslutning, minns jag hur det redan kvällen före började pirra lite i magen och man kunde knappt tro att det var "imorgon". Mamma stod och strök examensklänningen och hängde den på stolen vid min säng, hoppades att regnet skulle hålla sig borta - även på den tiden. Minns inte att det regnade särskilt ofta, däremot att jag alltid tvingades ha jacka eller kofta över klänningen för att det var kallt. Sedan gick vi till klassrummet och kramade fröken och gav henne blommor, därdfter gick vi hem och fikade. SEN var det SOMMARLOV........

På T:s skola har de av hänsyn till föräldrarna lagt avslutningen på eftermiddagen, för att så många som möjligt ska kunna vara med. En bra tanke, men jag undrar om barnen har den där härliga känslan av skolavslutning som jag hade. De går ju dit precis som vanligt på morgonen, har lektion och de fina kläderna vågar man ju inte sätta på dem, eftersom de ska leka hela dagen lång, och mammorna vill ju att sönerna och döttrarna ska vara fina, hela och rena. Efteråt finns det inte tid för fika för då MÅSTE alla få i sig mat innan MAMMA döööör.

Nåja, vi lyckades få till lite stämning idag, eftersom regnet höll sig borta och vi åt efterrätt. En liten överraskning hade jag också lyckats få till och jag tror sonen somnade belåtet med vetskapen om att det inte blir några mer läxor förrän den artonde augusti, och dit är det ju en hel, hel evighet......

GLAD SOMMAR ALLESAMMANS

Biten golfare!

En sådan helt fantastisk klämfredag det har varit idag den tredje juni 2011. Solen har värmt mig med sina härliga strålar och inte en enda liten molntuss har skymt sikten under hela dagen. Stora P och jag bestämde oss för att tillbringa eftermiddagen på tu man hand. Med T inkvarterad hos de gamle över helgen och småfolket omhändertagna av granntösen så var saken biff.

Åhhh, myyyysigt tänker ni, tu man hand i solen , kanske en kvällspromenad i solnedgången, ett kvickt dopp i sjön och sedan ett stort glas rött och lite............... och japp, så kunde det varit om man hade tillbringat den åtråvärda tiden på tu man hand någon annanstans än på golfbanan! Golfbanan frambringar i ärlighetens namn inte de mest kärleksfulla sidorna hos varken mig eller min make, utan det är då våra tävlingsinstinkter vaknar till liv med besked. Det är då inget annat än rent spel räknas och det är då det ska vinnas till varje pris. Till saken hör att Stora P ALLTID vinner oavsett vad vi tävlar i, därför känns segerns sötma extra åtråvärd för mig.

Vi peggar upp på första TEE, nerverna ligger redan utanpå kroppen, stora P får iväg en fin drive som lägger sig perfekt på fairway 170 meter bort. Jag känner hur pressen på mig ökar och jag tar ett djupt andetag och memorerar slagets gång innan jag tar sats och skickar iväg bollen. Ploff!!  Rakt in i ruffen femton meter framför mig......... Gaaaahhhh tänker jag, drämmer klubban i gräset, är det så här det ska vara resterande fyra timmar som vi har framför oss. Då hör jag tack och lov stora P utbrista - Pilsnerboll!!!! Tack tänker jag och försöker samla mig på nytt. Jag biter ihop peggar upp på nytt och den här gången låter det klick när bollen träffas av drivern och far iväg 150 meter i en vid fin båge och landar inte långt från Stora P:s boll. Yes!!!! Matchen är igång, nu gäller det bara att hålla i det i fyra timmar till......

Solen gassar, flugorna surrar, luften står still och jag har glömt att smörja mig. Känner hur det steker bak i nacken när jag går där i det decimeterhöga gräset bland fästingar och ormar och letar efter en förlupen vit golfboll som det står pinnacle lady på, tryckt i rosa ..... Hur jäkla svårt kan det vara att hitta en VIT boll i det GRÖNA gräset??? Helt omöjligt visar det sig och jag får droppa en ny boll och plikta ett slag. Jag ser hur segern rinner mig ur händerna i samma takt som mina bollar flyger åt höger och vänster, men mest åt höger, de hittar bunkrar som ingen legat i sen tidernas begynnelse och otaliga plopp hörde jag och såg hur vattnet skvätte när bollarna for i vattnet och skrämde upp en och annan gräsandsfamilj som låg i vassen och tog det lugnt. Jag gjorde som de flesta inbitna golfare och skyllde på utrustningen......

Men så plötsligt stod jag där på TEE igen, ett par 3 hål, peggade upp, ställde in siktet, drog ett djupt andetag, släppte ner axlarna, rättade till fötterna och drämde till bollen. Ett fantastiskt slag som landade strax före green. Fasiken tänkte jag, tog jag fel klubba eller varför blev det så kort, men när jag lyfte blicken igen fick jag se bollen stanna precis på greenkanten. Kände mig plötsigt oövervinnerlig och alla borttappade bollar och allt letande i det höga gräset glömdes bort på en sekund. Nöjd över mig själv och min prestation var det med beslutsamma steg jag tog min bag och gick de 138 metrarna fram till min boll. Oerhört nöjd över att Stora P inte lyckats riktigt lika bra med sitt slag, stod jag och såg honom försöka komma ur bunkern strax till vänster om green. Själv plockade jag självsäkert fram min pitch och chippade en lätt boll in mot flaggan ser hur den gör en rak fin båge in mot flaggan och klonk, den träffar flaggan och studsar en halvmeter till höger. Fylld av självförtroende plockar jag fram puttern och sänker bollen, ett slag bättre än stora P. YIIEHAAAA fasen vad golf är kul och shit vad bra jag är tralalalala.......

Exakt tre timmar och 54 minuter senare kliver vi av 18:de green. Trött varm och hungrig, (de sista två hålen har jag kommit på mig själv med att fundera mer över vad vi skulle äta till middag än vart min boll hamnade, kan bero på att grilloset låg tung över golfbanan). De fyra timmarnas promenad med tillhörande slag har tagit ut sin rätt i den stekande solen som nu ligger lågt och gör det minst sagt omöjligt att se vart den lilla vita bollen tar vägen. Den med pinnacle lady-texten tryckt i rosa har för länge sedan bytts ut mot en hitteboll med ett stort grönt G skrivet i grönt. Som vanligt kan man sammanfatta dagens runda med ömsom vin ömsom vatten, mest vatten i ärlighetens namn, men "vinslagen" är ju ändå de jag minns. Det är märkligt hur tio halvkassa slag kan vägas upp mot ett, i mina ögon, fantastiskt bra slag.

Dagens golfrunda kan sammanfattas med tre ord, bolletande, golfbränna och SEGER........
Japp, så var det! Många bollar letade jag efter bland tistlar, brännässlor och bitande insekter, golfbrännan sitter som en smäck över nästipp, axlar och överarmar, men SEGERN var min, bara min och jag tänker njuta av den länge, länge.

Det måste nog erkännas att jag hade viss fördel av dagens runda, för jag har varit ledig hela dagen lång och är ledig imorgon, medans stora P gick till jobbet klockan två inatt åkte mer eller mindre direkt till golfbanan, (fick bara i sig lite lunch innan det var dags att sticka) och väl hemkommen, nyduschad och nyäten var det dags för sängen ett par timmar innan han skulle till jobbet igen kl 21,30.  Dessutom är den stackaren genomförkyld. Men det står inget i tävlingsreglerna om att förutsättningarna för ett lyckat golfande ska vara lika för båda parter, så...... MÅ BÄSTE KVINNA VINNA......