som som som sommaren........

Den blomstertid nu kommer med lust och fägring stor, nu nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror........

Ja, precis så är det, och idag för tredje gången har jag som stolt mamma bevittnat ännu en skolavslutning. En skolavslutning med sång av olika

kaliber, barn av olika längd, olika hårfärg, olika kläder och olika föräldrar, men ett hade vi alla gemensamt och det var pirr i magen och spring i benen med förhoppning om ett långt och härligt sommarlov.

Det var inte någon sådan där stämningsfull gammaldags avslutning i kyrkan, med tal och psalmer, utan avslutningen hölls på skolgården, med regntunga skyar, björkris, gitarrackompanjemang som inte hördes ens till dem på första bänk, sång från såväl de sex olika årskullarna som från oss föräldrar. Stämningsfullt på sitt sätt. Barnen framförda sina nummer med bravur, självklart tyckte jag att klass 2A var den bästa. Förra året minns jag med bestämdhet att det var 1A som hördes bäst och hade den bästa låten och året dessförinnan var förskoleklassen helt outstanding. Men självklart gjorde alla så gott de kunde. Mellan barnens framträdanden blev det allsång med oss föräldrar och övriga närmast sörjande. Högst motsträvigt tog vi ton i "Idas sommarvisa". Ingen ville ju höras eller märkas mer än någon annan, med risk att därmed ha gjort sitt barn till åtlöje inför hela skolan. Det hade ju varit att avsluta ett, annars ganska bra år, med fiasko. Vi fortsatte tveksamt med "pippis sommarsång" för att avsluta med "Den blomstertid". Sistnämnda psalm började ganska unisont för att vid andra versen ha hamnat något i otakt med gitarrspelaren och de som satt närmast honom. Sista raden av sången, kunde de som först sjungit färdigt upprepa fyra-fem gånger innan de som stod längst bak hunnit fram. Precis som det ska vara med andra ord.

Rektorn höll sitt tal, en ny rektor, så jag undrade så klart vad han skulle kunna säga annorlunda än den förra, inte särskilt mycket visade det sig och som vanligt talade rektorn liite för tråkigt och liiiiiite för länge, i alla fall ur barnens synvinkel. När han knappt kunde överrösta barnen som skruvade på sig allt mer i bänkraderna och inte längre kunde låta bli att prata och peta på grannen, fick han göra ett snabbt, icke genomtänkt avslut. Skönt tänkte jag och blev plötsligt lite gladare till sinnes.

Nu var det bara femmornas avtackning kvar, och för oss som ännu inte har barn som uppnått den anmärkningsvärda åldern av elva år, är det nog det mest sega med hela avslutningen. Inte nog med att man redan stått där en timme med paraplyet i givakt (om än inte uppfällt i år) trötta småsyskon vars ben inte längre bär dem, utan det är dessutom mitt i middagstid, och min mage knorrade högre än gitarrspelaren.

När jag var liten och hade skolavslutning, minns jag hur det redan kvällen före började pirra lite i magen och man kunde knappt tro att det var "imorgon". Mamma stod och strök examensklänningen och hängde den på stolen vid min säng, hoppades att regnet skulle hålla sig borta - även på den tiden. Minns inte att det regnade särskilt ofta, däremot att jag alltid tvingades ha jacka eller kofta över klänningen för att det var kallt. Sedan gick vi till klassrummet och kramade fröken och gav henne blommor, därdfter gick vi hem och fikade. SEN var det SOMMARLOV........

På T:s skola har de av hänsyn till föräldrarna lagt avslutningen på eftermiddagen, för att så många som möjligt ska kunna vara med. En bra tanke, men jag undrar om barnen har den där härliga känslan av skolavslutning som jag hade. De går ju dit precis som vanligt på morgonen, har lektion och de fina kläderna vågar man ju inte sätta på dem, eftersom de ska leka hela dagen lång, och mammorna vill ju att sönerna och döttrarna ska vara fina, hela och rena. Efteråt finns det inte tid för fika för då MÅSTE alla få i sig mat innan MAMMA döööör.

Nåja, vi lyckades få till lite stämning idag, eftersom regnet höll sig borta och vi åt efterrätt. En liten överraskning hade jag också lyckats få till och jag tror sonen somnade belåtet med vetskapen om att det inte blir några mer läxor förrän den artonde augusti, och dit är det ju en hel, hel evighet......

GLAD SOMMAR ALLESAMMANS