Bakterier hit och bakterier dit, bredspektraantibiotika och resistenta bakterier, och så lite vattkoppor mitt i allt ihopa.
Går där i korridorerna och väntar på besked, med en unge som inte verkar det minsta sjuk, han spelar, skojar med sköterskan, stänger ute doktorn och rider på låtsasponnyn i lekrummet. Men febern envisas och hänger kvar på retliga 38.1 och på sjukhusspråk har man bara feber om den är över 38 grader, och har lilla T feber, ja då ska det utredas och behandlas.
Det började med magont på samma ställe som de andra fyra gångerna den här våren och sedan kom febern som ett brev på posten. En något luttrad mamma vet ju vad det betyder, men in i det längsta hoppas och tror man att det kanske ändå bara är ett vanligt virus som går över av sig själv. Åtminstonde gör det det på vanliga barn, -men lilla T är inget vanligt barn! Påminner läkarna oss om emellanåt. Men lilla T är ju vanlig för oss, vi känner ingen annan lilla T så vi glömmer lätt bort det, och tror att han blir sjuk på samma sätt som lilla M. Fast den luttrade mamman innerst inne vet att det sällan blir så.
Urinodlingar och blodprover åt alla håll och kanter, men eftersom symptomen är desamma som tidigare, tror vi alla att det är samma lilla baskelusk som kommit tillbaka, så vi påbörjar behandling efter det med ett "bredspektraantibiotika" tills odlingen är klar och vi vet exakt vilken bakterie det är ifall det mot förmodan är en annan.
-Mammaaaaa koooom nuuuuu så går vi till lekterapiiiiiin! Tjatar lilla T för säkert åttiotredje gången på de fem minuter jag försökt prata med doktorn i Göteborg som jag har på telefon. -Jaja, jag kommer säger jag och lägger på luren, jag ska bara........! -NUUUUUU mammmaaaaa! Så jag ger mig och vi letar oss ner med hissar, genom korridorer och upp med andra hissar, för att komma till lekterapin, vid världs ände känns det som. Väl där njuter vi varje sekund av den timme vi är där, för att vi kan glömma alla undringar och all väntan för en stund. Men snart kommer samtalet jag väntat på, -Ni måste komma "hem" till Östra nu för det var inte den bakterien vi trodde, men eftersom han fortfarande har feber måste jag fortsätta undersöka honom! Det vore bra om ni kunde vara här innan fyra eftersom det är då han ska få nästa dos antibiotika! -Öh visst svarar jag och slänger en blick på klockan, 12.30!!! Hinner nog inte riktigt svarar jag, men ska göra mitt bästa, och ser framför mig bilköer och fartkameror på 45:an mellan Karlstad och Göteborg. Men det tog 3,5 timmar att åka upp så det skulle nog gå ganska bra.
Vi säger hejdå till alla trevliga vi lärt känna och sätter oss i bilen, med mig får jag en spruta med medicin mot vattkoppor som jag ska ge prick kl 14. För lilla T och andra transplanterade är nämligen vattkoppor,- den vanligaste av alla barnsjukdomar -, den absolut farligaste! Därför vaccineras alla som inte haft vattkoppor innan de ska transplanteras, och har sedan oftast ett ganska gott skydd mot vattkoppor, dock inte hundraprocentigt, men vid senaste mätningen hade lilla T typiskt nog inga antikroppar kvar mot just den sjukdomen, och det går inte att vaccinera igen. Så nu får vi verkligen akta oss för alla vattkoppor, vilket vi gör, men så blir han utsatt för smittan på ett sjukhus, där någon med vattkoppor inte ens får lov att vara...... Snacka om höjden av otur, dessutom gör detta att lilla T heller inte får komma till något sjukhus under inkubationstiden som är från sju dagar till tjugoen dagar efter smittotillfället. Alltså är det lugnt den här första veckan, men inte från och med måndag, så vi får hoppas han är frisk till dess, så att vi slipper hamna i ett särskilt isoleringsrum. Om han ändå bara blivit helt vanligt sjuk, med ett helt vanligt virus......
Nu när vi är inne på tredje dygnet verkar det ändå faktiskt som om febern gett med sig, hoppas bara den inte lurar oss och är tillbaka på retliga 38.1 imorgon bitti, så jag håller mina tummar och tår, att vi då slipper den intravenösa antibiotikan och får sova hemma i våra egna sängar i morgon natt. Lilla T själv mår nämligen som en prins och tycker inte han är sjuk det minsta, så för honom är det lite svårt att förstå varför doktorn inte helt håller med honom när han säger att han mår som en prins. Och vattkopporna då? Ja kommer de så kommer de, vad annat kan jag göra mer än att vänta och se, och det är ingen idé att oroa sig i onödan. Huvudsaken är att lilla T är glad och nöjd och att vi kan få njuta lite av semestern som börjar på måndag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar