Jag har lovat!

Så var den här, hösten, med stormsteg känns det som, men för mig är det ändå med viss lättnad och framtidstro jag möter september månad med alla vackra färger och frisk luft den för med sig.

Semestern flög iväg som vanligt och nu har jag hunnit jobba i en vecka och tre dagar utan avbrott för att ta hand om lilla T eller någon av hans bröder för att de blivit sjuka. Ett Halleluja-moment som en viss TV-profil skulle uttryckt sig.

Jag står inför en höst med många förändringar runt omkring mig i mitt liv. Inga stora saker, men små, små beslut som min familj och mina kollegor tagit, som gör att vardagen förändras även för mig. Jag inser att dessa små beslut, påverkar långt fler än mig, på olika sätt, men jag är inte rädd för förändringarna, utan istället fast besluten att skapa något bra av dem. Detta gäller både på min arbetsplats och hemma med min familj, som under den oerhört kämpiga våren haft allt annat än trygghet och fasta rutiner att leva efter.

Lilla T har nu gått på dagis nästan lika många dagar som jag arbetat sen semestern, han är i ett lyckorus över att få leka varje dag med sina kompisar och träffa sina fina fröknar, men ha i åtanke att han inte varit där över huvud taget sedan slutet av mars, och inte särskilt mycket dess för innan heller, så förstår ni att han stortrivs nu. Några av dessa små beslut jag fattat rör just lilla T, och konsekvenserna av dem blir stora för honom, fast han är lyckligt ovetande om skillnaden.

Den gångna våren har ju inneburit mycket sjukhusvistelse för lilla T och oss föräldrar, den har inneburit tider i rullstol, stora och små operationer, mycket infektioner och därmed också massor av behandlingar och sjukhusbesök som hindrat lilla T från att leka sina vanliga lekar, hindrat honom från att utvecklas i sin egen takt, och hindrat vår familj från att göra det vi velat. Det har hindrat lilla T:s brorsor från att göra vad de velat och vi har inte kunnat resa bort, därför har jag nu bestämt att allt som alla olika läkare, sjukgymnaster, logopeder och andra "behandlingsbestämmande" personer tycker att vi ska göra med lilla T, ska skjutas på framtiden. Till exempel ville lilla T:s sjukgymnast att, efter en behandling med botulinumtoxin (botox),( för att göra lilla T:s stela vadmuskler lite mjukare och därmed förhindra operation av hälsenan)skulle lilla T:s båda fötter gipsas i fyra veckor, för att tvinga foten i flexat läge under en längre tid. Detta må vara en bra behandling, och det kan hända att vi i framtiden går med på sjukgymnastens förslag om gips i fyra veckor, men i dagsläget!!!!! Noop, där satte vi stopp. Gärna den vanliga behandlingen med injektion av botox i vaden med efterföljande sjukgymnastik men gips!!! NEJ TACK! Nu ska vi låta lilla T få vara frisk och leka som alla sina jämnåriga kamrater med att cykla och leka kurragömma. Jag tänker passa på nu, när han ändå står på konstant antibiotika i förebyggande syfte, att låta honom leka och utvecklas allt han bara vill. Jag vill låtsas leva ett vanligt liv, ett vanligt liv med jobb, bilköer och middagsbekymmer, skjutsa barn till träning och imorgon ska faktiskt lilla T och lilla M börja simskolan. Ja, jag vill göra helt vanliga saker som familjer med barn gör. Inte alltid roliga saker, men vanliga saker, som att tjata om att hänga upp sina kläder, ställa in tallriken i diskmaskinen och stressa iväg till simskola och innebandyträning.

Lilla T är som sagt inte medveten om vilka val vi som föräldrar gör åt honom, och vad alternativet varit, och han är inte medveten om våra kval när det gäller alla beslut som ska tas. Beslut som man inte alltid får veta att det finns ett alternativ till. Men nu, som sagt har jag lovat mig själv och lilla T (som jag åtminstonde tror är det bästa för honom) att det inte ska bli några behandlingar som innebär obehag för honom om de inte är absolut nödvändiga. Vi ska inte utsätta varken honom eller oss för en massa saker som innebär ett mer låst liv, utan nu ska jag vända och vrida på allt alla tycker att VI bör göra, och verkligen känna efter vad vi VILL göra och om det är nödvändigt att göra det just NU.

Tänk vad underbart att bara vara på väg till jobbet, med lite gnälliga men friska barn vid min sida, få känna den klara höstluften mot mina kinder, och höra löven prassla kring fötterna på morgonkulan, där vi går genom skogen en helt vanlig dag, jag och mina tre, nu ganska stora barn, på väg till skola och dagis...
Hoppas jag klarar av att hålla vad jag lovat.


.