Att vara någon!

Idag hände mig något som nästan fick mig att tappa hakan. Jag och stora P fick ett infall att besöka det stora blågula varuhuset som säljer möbler, för att införskaffa en hylla och en fåtölj. Vet inte vad som riktigt fick oss att åka dit en söndag förmiddag i September, men sagt var sagt och vi fixade en snabblunch hemma på korv med bröd innan vi satte oss i bilen. T skulle inte följa med, han ville hellre leka med kompisarna så utrustad med telefon och hemnyckel lämnade vi honom hos kompisen.  Således tog vi enbart med oss de två små, som absolut inte ville besöka "Småland" utan dyrt och heligt lovade att inte tjata om att åka hem när jag och stora P gjorde våra val.

Allt gick enligt planerna, fast när vi nådde belysningsavdelningen, hade de små ledsnat och tjatet blev allt mer påfrestande. Allt på vår lista fanns, till och med i rätt färg, och vi styrde våra steg mot kassan. Jag brukar oftast välja självbetjäningskassan, men idag hade vi för många varor och fick därför välja en kassa med kassörska. Jag sade till stora P att -Hon som sitter i kassan har nog jobbat här hur länge som helst, jag vet att jag känner igen henne sedan tidigare! Hon var snabb trevlig och duktig och vi växlade några ord om hur bra det är att kunna låta barnen spela på mobiltelefonerna när de tappat intresset för diverse lampor och stolar.

Väl hemkomna och vi skruvade för fulla muggar inser vi att hyllorna vi köpt inte blev så bra som vi tänkt och beslutade oss för att lämna tillbaka dem, fast det skulle ske imorgon då vi hade lite bättre tid. Men så kom T hem och plötsligt ville han åka till det stora blågula varuhuset för enligt honom själv så behövde han "verkligen ett nytt skrivbord", så jag kollade klockan, insåg att vi skulle hinna både lämna tillbaka hyllorna och införskaffa ett skrivbord till T. Sagt och gjort vi satte oss i bilen och körde samma väg igen. Allt gick lika smidigt den här gången, fast utan en massa tjat från de små eftersom det nu bara var jag och T. Efter att vi hämtat varor i hylla 15 fack 3 och hylla 17 fack 22 gick vi till självbetjäningskassan. Där stod nu samma kassörska och bevakade alla kunder, som vi handlat av tidigare på dagen. Jag brydde mig inte nämnvärt om det förrän hon säger till mig: -Så det blev en andra eller kanske tredje tur idag? Jag tittade förvånat upp på henne och sade: -Känner du igen mig? -Ja, svarade hon, -Blev du förvånad? -Ansikten känner jag ofta igen, det är värre med namn. Svarade hon. -Vilken tur då! Svarade jag lite fånigt, -att du inte behöver lära dig namnen på alla kunder! Jag scannade in alla mina nio varor, betalade sade hej då och gick mot utgången. Något konfunderad, men märkligt tillfreds och nöjd över att ha blivit igenkänd i kassan på det jättestora blågula varuhuset. Jag lär ju inte ha varit den enda kunden hon betjänade den här söndagen i September, och jag var dessutom där i sällskap av olika familjemedlemmar. Så trots "maskering" kände hon igen mig. Glad gjorde det mig i vilket fall som helst, dels över att hon kände igen mig, dels över att hon yttrade några få ord som inte hade med  mina inköp att göra.

Jag har någon gång funderat över hur det skulle vara att aldrig bli igenkänd, vart man än gick på välkända gator och mötte välbekanta ansikten, men utan att någon visade minsta tendens till att känna igen mig. Jag har tänkt en del på detta i och med mitt egna yrke, som ju på många sätt påminner om det yrke, den fantastiska kvinnan jag mötte idag i kassan i det stora blågula varuhuset, har. Jag har själv mött så otroligt många männsikor som jag sällan vet vad de heter, men däremot vet jag ofta vad de ska äta till middag, att de älskar wienerbröd och hur många år barnbarnet fyller till helgen. Jag har tänkt på detta flera gånger då jag enbart genom att säga ett glatt hej och le mot dem som kliver in genom dörren, kan få dem att skina upp och faktiskt känna sig sedda, har jag sedan dessutom förmågan att dra mig till minnes vad de handlade förra gången de var inne, och fråga om just spenatbrödet blev bra till tomatsoppan, ja då har jag skaffat mig en trogen kund som jag vet kommer att komma tillbaka, inte minst för att brödet var gott utan kanske också minst lika mycket för ett ögonblick av samförstånd och igenkännande.

Av att faktiskt vara någon.

Tyvärr upplever jag också ögonblick av anonymitet, de möten med människor, när jag pliktskyldigast talar om vad mina godsaker innehåller, för att sedan fråga om de behöver en plastkasse och tala om att det blev 75 kronor, för dagens inköp. -Tack så mycket och ha en bra dag! Tyvärr ett möte som inte sätter några spår hos den som söker sig till mig, och som inte lämnar några avtryck hos mig heller..... Möjligtvis bara lite tomhet för att jag innerst inne känner att jag kunde gjort mer för just det här ansiktet, som jag inte längre minns om det var ett rynkigt eller ett slätrakat.

Sedan finns det förstås de mest pinsamma ögonblicken. Då när man önskar att man skulle vara lite mindre social, och låta någon annan ta första steget. Då när jag verkligen känner igen någon, hejar glatt och ställer någon fråga som relaterar till vårt senaste möte, och jag bara möts av en tom, frågande blick och så har vi passerat varandra på gatan. Inte minsta tecken till igenkännande eller tacksamhet för att jag faktiskt såg och kom ihåg henne/honom.

Fast de allra allra värsta ögonblicken är nog då jag är den som stirrar frågande med tom blick och undrar vad den som står framför mig egentligen pratar om. Jag har nu lärt mig att det är bättre att be personen friska upp mitt minne lite för att jag åtminstonde ska kunna låtsas veta vad de pratar om, än att inte göra något alls. Den jag möter vill ju bli igenkänd och ihågkommen och vara någon, även om det för mig bara är den "glada tjejen som alltid vill ha en kaffe latte". Oftast vaknar dock mitt minne och jag faktiskt kommer ihåg situationen och slipper stå där som ett levande frågetecken.

Jag tycker dessutom OM att minnas männsikor och situationer, det gör att jag känner mig som en som bryr sig om andra, en som ser sina medmänniskor och en som faktiskt inte bara stirrar ner i marken och låtsas vara enormt upptagen av mobiltelefonen när jag möter människor på gatan. Jag kommer dock aldrig att kunna bli lika duktig på detta som en av mina före detta medarbetare, som tyvärr gått vidare mot nya äventyr, men jag kan lova, att som den tävlingsmänniska jag är, ska jag göra mitt allra yttersta och förmodligen lite till för att överträffa henne i konsten att komma ihåg och känna igen sina medmänniskor.

Jag är tämligen säker på, utan att ha forskat i ämnet, att alla behöver bli sedda och ihågkomna och alla mår bra av att faktiskt vara någon.