-Aj! Det gör ont i min tand sa lilla M plötsligt en dag vid middagsbordet. -Jaså, sa jag och hoppades innerligt att han inte fått hål i någon tand. Lilla M saknar emalj på flera av sina mjölktänder och det är ett under att det inte har gjort ont hittills när han ätit eller druckit något. -Visa mig vilken tand det gör ont i, sa jag till honom och han pekade på en av tänderna i underkäken där fram. En av dem man vanligtvis tappar först. -Aha! tänkte jag och vickade försiktigt på tanden, och mycket riktigt så gav den med sig lite så jag förstod att det var anledningen till att det gjorde ont. Jag drog en suck av lättnad över att det inte verkade vara något hål, samtidigt som jag reflekterade över hur tidigt han fått sin första lösa tand. Han är ju bara fem och ett halvt år. Jaja tänkte jag, det kanske dröjer innan han tappar den.
Någon vecka senare skulle lilla T till tandläkaren (han går på specilisttandvård på Östra, eftersom han är ett njurbarn och de ofta får problem med tänderna). Den kvinnliga lite äldre tandläkaren berömde lilla T för att han borstar tänderna så fint och så räknade hon dem och kände på dem. Döm om min förvåning när hon hittar inte bara en utan tre lösa tänder. Bara en som var vickbar förstås, men två till som inom kort kommer bli det. Dagen efter på dagis var det två lyckliga killar som kunde skryta om att de hade lösa tänder.
Igår var de som vanligt ute och stojade med sina kompisar, de är ett helt gäng femåringar som leker och har kul, ena stunden här hos oss och nästa stund hos någon annan, aldrig vet man exakt var de är. Man kan se en lång karavan av mammor och pappor som traskar runt här vid fyratiden varje eftermiddag när det är dags för middag, som letar efter sina hjulförsedda barn. Tur barnen har stora störtkrukor i olika starka färger på huvudet så att det går att se skillnad på dem.
Plötsligt kom lilla T hem och ropade efter mig med andan i halsen. -Jaaa, svarade jag, från ovanvåningen och tänkte att vad är det nu då? Jag gick i alla fall ner och där står lilla T med en pillimarisk, men samtidigt lite orolig blick, och nästan viskar
-Jag har tappat min tand!
-Men utbrister jag vart har du den då?
-Jag vet inte! svarar lilla T och ser nästan lite olycklig ut.
-Men märkte du inte när du tappade den?
-Nej, den var bara borta! Svarade han och jag såg att han inte riktigt visste om han skulle skratta eller gråta. Han undrade oroligt om tandfen inte skulle komma nu när han inte visste var hans tand var. Jag lugnade honom och sade att hon nog hittar den ändå. Inte trodde väl jag att lilla T skulle bli den som tappade sin tand först, för lilla M:s tand var den som var lösast.
Någon timme senare, när bilder skickats till den gamle och telefonsamtal med den gamla var avklarat som bekräftade denna oerhört stora nyhet och jag hade återgått till mitt röjande och städande, öppnas dörren och jag hör ett illvrål från en enormt ledsen lilla M. Han kommer storgråtandes in genom dörren och stora P som råkar befinna sig närmast, ropar på mig med skärrad röst. -Anna, kan du komma lite! Jag hör på hans tonfall att nu har något allvarligt hänt, förmodligen någon som slagit sig så illa att det blöder mycket, då måste nämligen jag komma och ta hand om stora P så att han inte svimmar och sedan kan jag ta hand om det blödande barnet.
Jag måste erkänna att jag själv tyckte att det såg illa ut när lilla M kommer storskrikandes in, blödandes i hela munnen och flera tänder i underkäken såg ut att ha blivit utslagna och pekade åt alla håll. Efter en lite närmare blick när jag fått honom att skölja munnen med vatten och han fått fram mellan hulkningarna - Jag tappade min tand, det gör ont och det blöder! Kunde jag nästan inte hålla mig för skratt istället. Det som såg ut att vara omkullkastade tänder visade sig vara ett tuggummi, som dessutom var orsaken till att han tappat sin lösa tand och blodet kom helt enkelt från den tappade tanden.
Tänk att två barn, tappar sin första tand på samma dag exakt lika gamla, men med så enormt olika reaktioner. När lilla M lugnat sig så pass att det gick att prata med honom var även han förstås bekymrad över att tanden var borta och hur tandfen skulle göra, men jag lugnade honom med att hon nog skulle hitta den, hon svängde nog bara lite med sitt spö så skulle tanden skina och glittra så att hon lätt kunde hitta både den och lilla T:s.
På kvällen plockade vi fram deras "tandkistor" som fick stå tomma på sänggaveln, eftersom vi inte funnit några tänder att lägga i dem. (Lilla T:s placerades i TVrummet för han ville inte att tandfen skulle komma in till honom på natten när han sov) och alla tummar hölls för att hon skulle hitta dem och istället lägga i en guldpeng i kistan.
Imorse klockan sex när jag väckte mina små ögonstenar var det en lätt match att få upp dem ur sänghalmen. Har aldrig sett dem vakna till liv så fort och har heller aldrig sett två nöjdare barn så tidigt på morgonen, när de med ett nöjt leende konstaterat att tandfen höll vad mamma lovade, och hade hittat tänderna och lagt i var sin guldpeng i de små söta tandkistorna, då tackade mamman tandfén och tomten och alla andra små sagoväsen som gör livet lite mer sagolikt för alla våra små barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar