Det finns så himla många bieffekter av att ha ett barn med en ovanlig sjukdom, saker man aldrig egentligen tänker på, men som plötsligt slår ner på en som en blixt från klar himmel.
Vi har nyss, precis som de flesta andra firat in det nya året, och denna härliga dag har vi som tradition att tillbringa med oerhört goda vänner. Vi har firat både nyår, midsommar och den årliga kräftskivan tillsammans i stort sett under hela 2000-talet. Nja inte de första åren och sen har något års nyår havererat med maginfluensa, men i stort sett har vi firat dessa tre högtider tillsammans i under alla dessa år. Vi uppnår ett antal av 13 personer vilket alltid ställer till det när man ska duka.... i-landsproblem!
I år dock hände något oförutsett. En av familjerna tvingades stanna hemma och fick fira på egen hand. Vi som blev kvar hade såklart väldigt trevligt ändå, men de fyra som inte var med fattades ju hela tiden, när jag skulle planera middagen och göra inköpen räknade jag omedvetet till 13 personer, för det är ju en sådan vana att även de finns där.
I år var det den trista vattkoppan som ställde till det. Ingen var egentligen sjuk, men vattkoppor är den värsta av alla sjukdomar för någon som har nersatt immunförsvar. Inte bara för att lilla T skulle bli väldigt sjuk om han trots vaccination skulle bli smittad utan också för att om det finns risk att han blivit smittad får han heller inte komma till sjukhuset, och dit har vi ju ärenden titt som tätt.
Just det här nyåret råkade en av våra gäster få vattkoppor exakt fjorton dagar före nyårsafton, det var ju inga bekymmer eftersom då skulle nog vattkopporna ha hunnit torka ut och de skulle kunna komma ändå. Nu fanns det ju för visso fler familjemedlemmar som inte haft vattkoppor så vi hoppades och hoppades att näste man snabbt skulle få symptom så att även han skulle hinna bli frisk före nyårsafton. Tyvärr hände inte detta mirakel, utan istället fick vi utgå att detta barn istället var bärare av vattkoppor och alltså därmed inte fick lov att träffa lilla T.
Så där satt vi på nyårsafton, några hundra meter mellan husen, alla var friska, men av hänsyn till lilla T fick vi fira på var sitt håll. Jag är så glad över att ha så enormt fina vänner som förstår allvaret och vilka konsekvenser och följder det skulle kunna få OM det andra barnet var smittat och OM lilla T inte skulle ha tillräckligt skydd och OM han skulle få vattkoppor. Jag ger mig tusan på att det var förgäves, det får vi veta om någon vecka om det fortfarande inte dykt upp några koppor på det andra barnet, men hur som helst vill jag att alla ska förstå att vi är så tacksamma över den förståelse som visas gentemot oss som familj. Givetvis hade jag gjort detsamma för någon annan, och hade det inte varit så att vi skulle fira hemma hos oss, så hade det ju varit vi som stannat hemma. Jag tycker att det är stort och mycket ädelt av våra vänner att välja att stanna hemma trots att ingen egentligen är sjuk.
Detta är en av konsekvenserna som följer med en familjemedlem som är transplanterad. Något man hela tiden har i bakhuvudet men ändå inte går och tänker på jämt. Och faktum är att hela hösten har lilla M dragits med förkylning på förkylning och en skrällande hosta som inte är av denna värld, men lilla T har klarat sig med lite rinnsnuva. Så det är inte alltid värst för honom, men hur ska man kunna veta när man vågar ta risken. Kanske inte vattkoppor är den sjukdom vi i så fall väljer att utsätta honom för.
Gott nytt år på er.
