När man är nio år, snart tio och gärna vill känna sig stor - inte vuxen, men ändå stor, då blir det lätt konflikter. Inte bara med mamma och pappa som bestämmer en himla massa om när man ska komma hem, när man ska gå och lägga sig, vem man bör leka med och hur man ska uppföra sig, utan också konflikter med kompisar som inte alltid befinner sig på samma nivå som man själv, men framför allt har man nog mycket konflikter med sig själv. Vilken sida av den tvetydiga känslan som ska få bestämma över ens handlingar, om det är den stora förståndiga sidan som väljer att göra som de vuxna säger att man ska göra, eller om det är den lite yngre sidan som vinner med sitt lite busigare, gränstänjande och testande sätt som tar makten över den snart tioåriga kroppen. Det måste vara en enormt jobbig konflikt att handskas med varje dag, varje timme och varje minut.
Den här nioåringen som snart fyller tio, kämpar och gör sitt yttersta för att vara alla vuxna till lags, för att hitta bra kompisar (som mamma och pappa "godkänner") och för att hitta sin plats i klassrummet. Den här nioåringen orkar inte alltid med alla krav som ställs på honom och ofta slutar det då i bråk och tandagnisslan när det är dags att krypa till kojs, en tid som så klart mamma och pappa har bestämt men som nioåringen tycker är på tok för tidigt. Oavsett vilken tid det än är.
För att hjälpa min nioåring att komma tillrätta med sina känslor och vad som är rätt och fel, beslutade jag och stora P oss för att göra ännu mer, göra vårt yttersta, vilket vi tyckt att vi alltid gjort, men nu ville vi göra ännu mer om det var möjligt. Vi hade tidigare under terminen fått rapporter om att allt inte fungerade så värst bra inom skolans fyra väggar. Själva skolarbetet klarade han galant när han väl satte sig med det, men att plocka fram boken, sitta still och inte störa sina klasskompisar var svårare. Framför allt att fortsätta vara tyst och stilla när han var klar med sin uppgift visade sig näst intill omöjligt. Men att enbart samtala med honom om detta gav inte någon märkbar effekt så vi beslöt oss för att besöka honom i klassrummet. Vi ordnade så att vi kunde vara med honom flera dagar i sträck, för att om möjligt bilda oss en egen uppfattning om vad som händer i klassrummet, men framför allt för att hjälpa honom välja rätt beslut.
Vi var inte där samtidigt, stora P och jag utan vi hade olika dagar då vi klämde in oss på en stol i det pyttelilla klassrummet där sexton nioåriga pojkar och sex lika gamla flickor trängdes, tillsammans med en fröken och en massa böcker och skolmateriel. Bara genom detta kan man förstå att de yttre faktorerna inte underlättade för att nioåringarna skulle kunna arbeta med koncentrationen på topp. Tänk då också att alla dessa tjugotvå eleverna har behov av att bli sedda och bekräftade och endast ett fåtal klarar av att sitta still och göra vad de blir tillsagda. Tillsätt också en hel del elaka kommentarer, en mängd svordomar och fula ord och du har ett misslyckat recept på en lugn och fin arbetsmiljö.
Inte på något sätt försöker jag skylla min egen nioårings beteende på något av ovanstående, men alla dessa intryck han får under en dag, blir ju vardag för honom, det är så han tror att alla beter sig, att man ska bete sig. Detta blir det normala för honom, samtidigt som alla vuxna säger att det inte är ett bra sätt att vara på. Inte konstigt att det blir konflikter i en nioårings kropp och huvud, när man ska försöka reda ut vad som är rätt och fel, utan att samtidigt förlora sin heder bland kompisarna.
Min nioåring skötte sig såklart utmärkt under alla de fem dagarna jag och stora P var med honom, även de barn som satt i direkt anslutning till oss jobbade fint. Skönt ändå att vår närvaro hade någon inverkan på dem, det måste ju ändå visa att barnen någonstans har lite respekt kvar för de vuxna. Jag hade inte trott något annat om min egen sons beteende under de här dagarna, men jag tänkte att jag skulle kunna använda det som var bra till att påminna honom om hur trevlig och rolig hela dagen blir om man gör som man ska och inte hamnar i konflikt med varken vuxen eller barn.
Det har nu gått några dagar då han varit i skolan själv igen och än så länge har jag bara fått positiv respons från hans underbara fröken som verkligen gör så gott hon kan med ALLA tjugotvå barnen. Min fina nioåring har verkligen, verkligen kämpat med sig själv för att välja rätt, och jag tycker han har lyckats väldigt bra. Han har helt enkelt varit den fantastiske kille jag vet bor inuti den lite busiga, livliga kroppen, och jag har uppmuntrat och berömt allt jag kunnat.
Men så idag var det dags att gå och lägga sig igen..... precis som alla dagar. Bara med den skillnaden att just idag tyckte han att den överenskomna tiden var alldeles för tidig och jag fick fajtas med den envisa lite uppstudsiga nioåringen jag inte sett på ett par veckor. Han tyckte att han minsann inte fick något för att han kämpade så mycket och skötte sig så bra och gjorde sina läxor utan att bli arg, och att vi var orättvisast i hela världen. Han skulle helt enkelt sticka hemifrån för han orkade inte mera nu. Stora ord för att komma från någon som bara är 130 cm i strumplästen, men ack så de sårar det ömma modershjärtat.
Jag intalar mig själv att min nioåring, som snart ska fylla tio, gör detta för att få bekräftelse på att han duger, och jag försöker på olika sätt ge honom bevis på detta. Nu sover han trots allt gott och jag kan bara hoppas att han, när han är utvilad imorgon, återigen väljer de rätta besluten och jag kommer att fortsätta att berömma, stötta och hjälpa honom tills han inser att han är mitt hjärta och att han är en fantastisk kille som jag älskar över allt annat och inte för allt i världen skulle byta ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar