Wiiiiiiiii!

Å vilken trettondag! Snöflingor i miljarder som fullkomligt rasar ner mot den redan snötäckta marken, allt bäddas in igen i ett härligt vitt vintertäcke. Stora P och småfolket som jag redan vid tiosnåret kastade ut för att skotta undan all snön som föll i natt, hinner inte skotta och sopa i samma takt som den nya trillar ner. Det var längesedan jag såg ett sådant snöfall.

Själv har jag traskat runt härinne i den torra sköna värmen och städat bort alla spår av julen. Eller förresten spår i form av granbarr lär jag väl hitta även till midsommar, men det synliga är i alla fall borta nu.

Har ägnat resten av dagen med att faktiskt ägna mig helhjärtat med mina härliga småfolk. Först spelade jag och stora P Twister med de minsta. Stora P och jag skrattade så vi tjöt när det till slut bara var han och jag kvar. Vänster hand på grön, höger hand på gul, vänster fot på blå och höger fot på gul. Lilla M snurrade på visaren och delade ut order till höger och vänster, bokstavligt talat. Kan varmt rekommenderas även när det vankas "vuxenröj".

När kvällen kom och de små hade lagt sig i sina renbäddade sängar, frågade jag T vad han ville att vi skulle göra. Efter mycket tänkande och velande fram och tillbaka önskade han att vi skulle ut och åka bil!!!!! -Vart då hade du tänkt dig? undrade jag lite försiktigt. - Jag vet inte, kanske till ditt jobb, du kan ju göra lite fakturor eller nå´t. Svarade T. -Nej, vet du vad! Kontrade jag. -Nu är jag ledig och vill göra något med dig, och du vill åka till mitt jobb!? -Ja, jag vill ut och åka bil, eller så kan vi baka, och då kan vi åka till affären och köpa jäst först. Sade T. -Men är det bara bil du vill åka så har du valt en väldigt dålig dag för just detta, eftersom det snöar rekordmycket ute, svarade jag och bad honom hitta på något som vi kunde göra här hemma.

Valet föll så småningom på att spela Wii. Jag tyckte det lät som en ganska bra idé och slog mig ner i soffan och började bekanta mig med spelkonsolerna och knapparna. Jag tvingades såklart be T att förklara för mig vad jag skulle göra och hur jag skulle göra och när jag skulle göra det. Han fick välja spel och till slut blev det Donkey Kong, det allra nyaste, vad jag kunde förstå av sonens ivriga, men något osammanhängande försök till förklaring om vad det hela skulle gå ut på.

Jag tänkte att det här ska nog gå bra ändå, jag har ju spelat både nintendo (ungefär år 1985), playstation (givetvis några år senare) och gameboy och så himla stor skillnad kan det ju inte vara. Guitar Hero blev jag ju en fena på så nu kör vi så det ryker tänkte jag.

T kastade sig in i spelet någonstans mot slutet av alla nivåer, det var så långt som han och hans kompis hade kommit sedan julafton, och jag fattade ABSOLUT INGENTING. Jag skulle hoppa, klättra, banka, stampa blåsa, flyga, "skjuta" och till och med krypa genom hemliga gångar och upp i ingenmansland, till nivåer man inte kunde se. Faror lurade över, under, bakom och kom flygandes från tomma intet. Jag skulle samla bananer, bokstäver, pusselbitar och liv. Till en början var jag helt världelös, i alla fall om man ska tyda de ljud sonen gav ifrån sig när jag inte hann med honom eller trillade ner för att jag tryckte på fel knapp så att jag slog en kullerbytta istället för att blåsa på en utblommad maskros. Till slut visade T mig att jag kunde hoppa upp på hans rygg och låta honom hoppa och banka och slå sönder stora stenblock och varelser som kom farandes. Skönt tänkte jag nu slipper jag slösa fler liv, och jag insåg att jag redan fångats av spelets genomgående regler, att överleva och bli rik på diverse saker samtidigt som man övervinner fiender av olika slag, som alla har olika kvalifikationer. För att sedan kunna ta sig vidare en nivå och klara svårare och svårare hinder. Till slut har man besegrat alla och räddat prinsessan. Nu var det väl inte en prinsessa som skulle räddas i just det här spelet men principen är densamma. Den starke riddaren räddar den vackra prinsessan i nöd.

Donkey Kong i Country returns för Wii

Jag förstår verkligen varför barn och vissa vuxna fångas så enormt och sitter fast timtals med en spelkonsol i handen och blicken fastklistrad vid TVrutan. Till slut fick jag kläm på de flesta knappar och de flesta konster som min figur kunde utöva, men jag måste ändå beundra barnen som sägs ha sämre simultankapacitet än oss vuxna, för de är enormt mycket skickligare än jag på att få fingrarna att röra sig på rätt sätt och att trycka ner olika knappar samtidigt och i exakt rätt tiondels sekund för att klara av ett svårt hopp och samtidigt fånga ett liv i form av en röd ballong.

Barn tänker precis som tevespelen, (eller så är tevespelen utformade efter barns hjärnor) det gör tydligen inte jag längre, ansåg ändå innan sonen började med olika sorters spelande att jag hade lite koll. Det har jag nu också, men med betoningen på LITE. Men hade jag haft tiden skulle jag kunnat fastna precis lika mycket som barnen, och behövt en äggklocka som ringer efter en timme.

Nåväl, vi hade en ganska trevlig stund tillsammans jag och T, även om han nog tyckte att morsan var i kassaste laget, jag måste säga att jag beundrar hans tålamod. Han började till och med om från nivå ett, första banan, för att jag skulle ha en chans att hänga med. En stor eloge till honom.

Men jag har inte varit utanför dörren på hela dagen, mer än en tur till soptunnan iklädd träskor, (inte helt lyckat när det fallit sisådär två decimeter snö) och jag saknar luften, så jag kommer att fortsätta slänga ut småfolket då och då, för jag vet ju att man mår mycket bättre när man sedan kommer in igen.

Wiiiiiiii för att åka pulka i backen istället!