Jag har tänkt på en sak!!! Jag vet det låter lite konstigt, men jag har tänkt på det här flera gånger och nu undrar jag om det bara är jag som känner detta så starkt som jag gör.
Ju äldre man blir, desto fler människor lär man känna, desto fler ansikten blir man presenterad för och förväntas komma ihåg. Många, många ansikten blir det som alla ser olika ut och som alla har en funktion inte bara i mitt liv, utan framför allt i sina egna liv. Alla är de på väg någonstans när jag möter dem på gatan, i bussen, vid rödljuset eller i hissen. Oftast är de dock på väg åt ett annat håll än just dit jag ska. Så många olika mål och adresser det finns. De som ser ut att vara på väg åt samma håll som jag när jag sitter i min bil, tätt bakom den framför, och andas in deras avgaser i de milslånga köerna. Plötsligt har köerna lösts upp och bilen som nyss var på väg åt samma håll som jag är nu på väg någon annan stans. Dessa flyktiga, snabba möten kanske inte sätter så stora spår hos mig, men de finns där, hela tiden, varje dag. Skulle sakna dem om de plötsligt inte fanns där.
Jag har många människor i min omgivning som betyder väldigt mycket för mig. De finns hemma i min fina familj, de finns på min arbetsplats, de finns på dagis,skola och på sjukhuset, de finns i affären dit jag går och handlar och de finns i mitt bostadsområde. Dessa personer är mer betydelsefulla, en del väldigt betydelsefulla, men om någon av dem inte skulle finnas där en dag så skulle det ge mig konsekvenser i mitt dagliga liv och förändra mitt beteende.
På dagis till exempel; Finns inte favoritfröken där för att hon är ledig eller sjuk eller tar hand om sin egen familj, ja då blir min "lämningssituation" mer genomtänkt. Jag måste komma ihåg vilken information jag behöver delge den "nya" fröken, jag måste förbereda och prata med mina barn på ett annat sätt och jag känner mig kanske inte lika trygg när jag går därifrån. Det har lett till att jag handlat annorlunda, och saknar den gamla vanliga "fröken"
På jobbet: Där har alla ungefär samma arbetsuppgifter, vilket borde innebära att om någon är borta borde inte det påverka mitt arbetssätt eftersom alla kan allt jobb i princip lika bra. Men vi har ju ändå väldigt olika personligheter, och är någon borta så märks det jättetydligt, det är inte någon som saknas mer än någon annan, alla saknas lika mycket trots att vi utför samma uppgifter. Det är just DET ansiktet som saknas och just den personen som jag lärt känna som fattas. Märkligt, men ändå skönt att jag har förmågan att se bortom arbetskraften och istället se individen. Mitt arbetssätt påverkas enormt ändå, för trots att vi gör samma saker, gör vi dem på olika sätt.
Familjemedlemmarna är nog ändå de man saknar mest när de plötsligt inte finns där. T har den stora förmånen att få starta sitt jullov hos farmor och farfar. De bor 75 meter från oss och T har fått den stora äran att sova där. Jag sitter här i soffan och saknar honom som tusan.... Senast igår morse satt arga mamman i min bil och gastade om långkalsonger igen (läs tidigare inlägg om "arga mamman") och tyckte mest att alla barnen var lite för gnälliga och tjatiga och till allmänt besvär. Nu efter två arbetsamma dagar på jobbet när jag knappt sett någon av dem längtar jag alldeles förfärligt efter dem. Framför allt T, för han är ju inte ens hemma. Visst är det märkligt att man kan sakna någon som faktiskt inte är borta egentligen. Men kanske bra ändå, så att jag ibland får lite perspektiv på familjen och inte ta dem så för givna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar